Petzälls död väcker många frågor om mod och prestige

Nyheten igår kväll om att William Petzäll hade hittats död i sin lägenhet i Varberg gav direkt upphov till många kommentarer och diskussion på Twitter och Facebook. Det handlar om att man beklagar hans död och lyfter fram det han kämpade för under tiden efter avhoppet från Sverigedemokraterna – en narkotikapolitik med möjligheter till vård som är värd namnet.

Jag har inte lagt ner min själ i att följa det Petzäll har propagerat för och som andra i hans omgivning, bland annat hans mamma, har givit uttyck för. Det jag dock tror mig ha noterat är att många, väldigt många, har viftat bort hans argumentation och utspel ganska enkelt och att det i mångt och mycket har en grund i att han var den där sverigedemokraten och att även om han hoppat av så var det många som inte vågade ställa sig bakom hans åsikter och förslag för att man då själva var rädda för att sammankopplas med en kontroversiell person som man inte riktigt visste var man hade trots avhoppet.

Att riskera att besudlas med SD-basiller var viktigare än själva sakfrågan och så var det fram tills hans död igår. Exempelvis var inte debatten efter hans mammas debattartikel i Aftonbladet i juni speciellt livad. Kort sagt har den breda uppslutningen kring de i allra högsta grad livsviktiga frågor som William Petzäll försökt att lyfta fram inte alls fått det ljus på sig som det uppenbarligen kunde ha fått om man ser till alla som reagerade på hans död igår.

Det offentliga stöd som igår kväll visade upp sig har i alla fall inte jag sett tidigare och frågan är vad det egentligen är som vi ska fundera över, inte bara rent drogpolitiskt, utan rent generellt sett i den offentliga debatten?

Kanske är det så att William Petzälls död visar att lösningar på viktiga frågor i samhället åsidosätts i debatten och av våra politiker som snarare ser till strategi, prestige och taktik än till vad man egentligen har för åsikter.

Kanske är det så att samtliga våra politiska partier måste fundera över hur man skapar en stabilare grund för utvecklingen i samhället genom att samarbeta i frågor där man har samma värderingar och målsättningar istället för att bygga osynliga murar och barriärer som drabbar människor i samhället på ett vis som vi egentligen inte skulle behöva se.

Även om nu William Petzäll inte längre var en sverigedemokratisk riksdagsledamot så kan vi se den krigföring mellan blocken där man sedan valet 2010 försöker att påstå att beslut tas med stöd av Sverigedemokraterna i ett aktivt samarbete. Jag har inget till övers för Sverigedemokraterna generellt sett, det vet den som följt mig genom åren, men när det partiet röstar för förslag som faller in i partiets värderingar oberoende om det är ett S eller M-förslag så är det i grunden hederligare än av rent taktiskt skäl avstå eller rösta emot enbart för att sätta sin politiska motståndare på plats.

Det är när retoriken får styra viktiga frågor mer än realismen som det i slutändan är enskilda människor som drabbas. Tänk om vi kunde få en förändring på det planet och en större samsyn, där det under ytan redan finns en sådan, i en rad viktiga frågor som just drabbar enskilda människor varje dag.

Till sist; kanske är det också så att alla vi som ser Sverigedemokraterna som ett parti med en politik som vi inte delar borde ha gått ut och supportat William Petzälls modiga avhopp från det partiet betydligt mycket starkare än vad vi gjorde. Han gjorde det som vi egentligen hoppas att fler ska göra – insåg det fullkomligt bisarra i partiets politik som han själv har liknat vid en sekt i efterhand.