Den olympiska magin har försvunnit

Olympiska sommarspel har i hela mitt liv varit något att se fram emot och höjdpunkterna från 1976 (det första jag minns) och framåt har varit enormt många och av vitt skild karaktär.

Bernt Johanssons cykelguld och Anders Gärderuds seger på 3000 m hinder i Montreal är det första jag konkret kan koppla just till sommar-OS. Och visst är det i första hand svenska insatser som man minns bäst även om det allt det andra som är OS.

Det största med sommar-OS för mig har varit just hela den mix av idrotter och atleter som varit en del av det hela och detta tycker jag successivt har försvunnit bort de senaste spelen. Kommersialiseringen av de olympiska spelen skedde som en sista utväg av IOC för att mer eller mindre rätta ett sjunkande skepp. Det var egentligen Los Angeles 1984 som var starten på våra nutida spel och det är under 2000-talet som nästa stora förändring har kommit när många av världens länder i ännu högre grad insett vilket PR-värde OS har som skyltfönster för det egna landet. Detta har lett till att antalet länder och antalet deltagare har svällt i betydande grad vilket i sin tur resulterat i striktare riktlinjer för vilka idrotter som får vara med och hur bra man enligt IOC minst måste vara för att få delta.
Antalet grenar att vinna medaljer i har sedan 1972 ökat från 195 till 302 vid årets spel i London. Det innebär 55% fler medaljmöjligheter.

Ser man till deltagande länder/atleter så har det även här skett en massiv ökning. OS 1976, 1980 och 1984 var mer eller mindre drabbade av bojkotter men vid OS i München 1972 deltog 7123 atleter från 121 länder att jämföra med OS i Beijing 2008 där 11 196 atleter från 204 länder deltog. 69% fler atleter från 57% fler länder.

Fler medaljmöjligheter och fler deltagare i ungefär samma omfattning gör att det teoretiskt sett är samma förutsättningar att vinna en medalj idag som för 40 år sedan. I teorin är det sannolikt betydligt svårare då kvalitén på toppen blivit betydligt högre.

Samtidigt så är det som har försvunnit bort från OS den bredd av olika prestationsnivåer som vi tidigare har kunnat se där vissa deltagare i simning knappt har kunnat simma och löpare på 100 meter sprungit detta långsammare än den som är bäst på 200 meter. Detta ser vi inte alls i samma utsträckning längre och det är resultatet av de kraftigt ökade deltagarantalet som gjort att IOC skärpt kraven på vad man måste ha presterat för att få delta. Visst finns dom riktiga blåbären där, men inte alls lika många.

Vi har haft debatten i Sverige inför London där den svenska idrottsrörelsen givit SOK uppdraget att svenska atleter ska kunna konkurrera om en åttondeplats. I debatten om detta har min enda inställning varit att SOK fullföljt sitt uppdrag och att om Sverige väljer en annan linje, dvs skicka fler deltagare till nästa OS, så är det en fråga om hur de pengar som redan finns ska fördelas och om de enskilda förbunden är beredda att lägga större resurser för att den absoluta toppen ska kunna fortsätta få de bidrag de redan får.

Jag har inget emot fler svenska deltagare rent principiellt och Sverige kan redan nu skicka betydligt fler även inom ramen för de tuffare krav IOC numera använder. För även om det handlar om medaljer som glänser och som varje land kan ståta med så kanske det också borde handla om att hylla den bredd som finns inom både elitidrott och i skiktet därunder runt om i världen.

Tänk om den olympiska rörelsen kunde ta ett steg att kombinera de omänskliga topprestationer vi ser med ett rent folkhälsoperspektiv som lyfter fram och hyllar även alla dom anonyma atleter på en betydligt lägre prestationsnivå.

Samtidigt så inser jag att det rent praktiskt finns svårigheter i att låta de olympiska spelen svälla ytterligare i deltagarantal och att rent praktiska saker som arenor, boende och antalet dagar för ett spel inte räcker till. Det som talar för en större mångfald är de möjligheter som idag finns att rent tekniskt följa och titta på en rad olika idrotter från OS. SVT visar hur bra detta går att göra det just nu och hur reklamfinansierad television ska klara av samma uppdrag om 4 år är för mig en gåta. Det räcker med fotbolls-EM som exempel för att inse att man i deras format inte har råd med en André Pops direkt.

Frågan är inte i första hand hur mycket av allt från OS som kommer att vara möjligt att se i svensk TV, även om det också är av yppersta vikt i dessa sammanhang, utan om hur mycket det kommer att kosta oss för att kunna se det hela.

Men faktum kvarstår för mig. De magiska idrottsliga prestationerna på yppersta nivå finns där och är minst lika fantastiska nu som tidigare. Men den olympiska magin så som jag alltid upplevt den tidigare har mer och mer tynat bort.

Som sagt så är detta det första olympska spelen som jag kan minnas där jag inte suttit i förväg och räknat hem olympiska medaljer till Sverige. Vi landar på en helt okej nivå och där det funnits ännu fler som varit nära pallen.

Jag tror att Triathlon, som redan innan Lisa Nordéns silvermedalj har varit på marsch framåt, får ytterligare ett uppsving i den allmänna motionsvåg som sköljer över landet där löp-, cykel- och simtävlingar slår rekord i antal deltagare och där fler och fler testar på att kombinera de tre.

Jag tror inte alls att vare sig skytte, segling eller fälttävlan kommer att se något uppsving. Det handlar om idrotter som i allra högsta grad är OS-idrotter för svenska folket och där det i två av tre fall (segling och fälttävlan) kräver relativt stora ekonomiska resurser för att kunna ta sig någonstans. Det gör det förvisso i de flesta idrotter på yppersta nivå idag, men här är det en förutsättning för att ens ha en chans.

Brottning i grekisk/romersk stil borde snart ha gjort sitt. I sin strävan att göra sporten modern håller man på att slå knut på sig själva så till den milda grad att knappt ens de inblandade själva vet vad som gäller.

Notabelt är att Staffan Olsson och Ola Lindgren nu varit med i fyra OS-finaler i handboll, den här gången som förbundskaptener, och har förlorat dessa fyra finaler med sammanlagt sex måls marginal.

Föra att var helt krass så handlar en stadigt större svensk framgång i olympiska spel om ekonomiska resurser. Det räcker med att se hur Storbritannien med en enorm satsning inför sitt eget OS har lyckats pusha fram så många fler allra längst upp i toppen än vad som annars varit möjligt. Det är inte första gången vi ser samma sak med en värdnation och det är också tydligt hur samma länder i många fall efter sina egna spel, med minskade resurser till idrotten i landet, tar ett eller flera steg tillbaka igen. Pengar skapar inte stjärnor men pengar är en krass förutsättning för att talanger ska få möjligheten att ägna sig åt sin idrott så helhjärtat som krävs för att lyckas.

Den allra största upplevelsen för mig under de här olympiska spelen är ingen svensk och ingen sprinter från Jamaica. För mig handlar det om två andra friidrottssegrar som har imponerat allra mest på mig.

Den första är när David Rudisha på ett fullkomligt makalöst sätt från start till mål ledde loppet över 800 meter och dessutom slog världsrekordet. Helt galet!

Det andra är när de amerikanska damerna slog DDR:s gamla dopingvärldsrekord från 80-talet i stafetten över 4 x 100 meter.

OS om 18 månader går på snö borta i Ryssland och då är det andra typer av prestationer vi ska analysera. Förmodligen med betydligt fler svenska guldchanser än den här gången.

Spelen i London må ha varit superbra arrangerade och har kommit till oss genom en ypperlig insats av SVT. Men för mig är OS-magin ändå inte alls den samma som det en gång var för inte alls länge sedan…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *