OS-deltagande är ingen domstolsfråga

Det är många svenska idrottare som hade velat vara med i OS i London. En del har inte lyckats bli så bra som dom behövde för att få en biljett av SOK och vissa av dessa anser ändå att dom borde fått vara med. Vi har läst om friidrottare som borde fått vara med och även om pingisspelaren Matilda Ekholm som inte räckte till enligt SOK.

Just Ekholm har jag bloggat om tidigare och om hennes seger i ett OS-kval som inte räckte till för att blidka SOK.

Problemet, eller vad man ska kalla det, ligger i att de olika svenska förbunden inom svensk idrott är de som ger SOK det uppdrag man genomför när uttagningar sker till olympiska spel. Det uppdraget går ut på att de som tas ut ska ha en möjlighet att konkurrera om en 8:e plats under spelen. Detta kriterium kan man ha starka synpunkter om då det blir en subjektiv bedömning istället för att klart och tydligt ställa upp vilket resultat eller vilken placering på världsbästalistan som ska gälla för att få vara med. Internationellt finns en kvalgräns för att få delta i OS och nationellt i Sverige finns en annan gräns som i nästan alla fall är en tuffare gräns att nå.

Men faktum kvarstår, vilket är viktigast för att diskutera den svenska delen av det hela, är att det är förbunden i de olika idrotterna som givit SOK det uppdrag, med de tuffa subjektiva kriterierna, som gör att vi ser besvikna svenska idrottare som inte får vara med i London de här veckorna.

När då nämnda Matilda Ekholm, med stöd av Svenska Bordtennisförbundet, stämmer SOK för att uttagningar strider mot EU-rätten så blir det väldigt märkligt. Bordtennisförbundet har ställt sig bakom de uttagningsregler som SOK har fått i uppdrag att genomföra och när man väl har gjort detta, med resultat att en av förbundet egna inte får åka till London, så vänder man kappan efter vinden och ger i stället sitt stöd till Matilda Ekholm.

Min uppfattning om Matilda Ekholm är klar. Hon har ingenstans, i något tävlingssammanhang på internationellt nivå visat att hon kan slå spelare som är så bra som krävs. Men det viktigaste här handlar om huruvida det är en fråga för rättslig prövning eller inte om man ratas från möjligheten att delta i ett OS?

För mig är det solklart inte en domstolsfråga. Det är en fråga för svensk idrott att på allvar ta tag i efter OS i London, inför vinter-OS i Sotji, så att det inte finns utrymme för besvikna idrottare att ens fundera över andra orsaker än att de inte räcker till för att få vara med. Vi kommer aldrig helt bort ifrån subjektiva bedömningar. Det kommer alltid att finns nya talanger, eller ärrade veteraner som får en chans trots att man inte visat tillräckligt precis inför mästerskapet, vilket är helt rätt. Här kan vi se flera friidrottare med framtidsutsikter som borde fått chansen i London.

Det vägval som svensk idrott måste göra är att bestämma sig för om det är SOK eller varje enskilt förbund som ska ta ut deltagarna och om det är nationella eller internationella kvalgränser som ska gälla. Det handlar också om ett krasst ekonomiskt vägval om man väljer internationella kvalgränser istället för egna. De svenska trupperna till kommande OS kommer att svälla rejält i antal deltagare och frågan är då om förbundens egen ekonomi eller det utrymme som SOK har idag är det som ska täcka kostnaderna? Ska de pengar SOK idag har gå till den yppersta eliten med möjlighet att vara med i den absoluta toppen eller ska dom även räcka till alla andra som är med och tävlar om 20:e, 35:e och 60:e  placeringar?

Det är detta som frågan handlar om och i första hand måste bland annat Svenska Bordtennisförbundet bestämma sig för vilken fot man ska stå på. Uppdraget man givit till SOK eller den bordtennisspelare som ratas av samma SOK med grund i uppdraget man fått?

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *