Vad kan svensk polis lära av exemplet New York?

Jag har vi flera tillfällen genom åren uppmärksammat brottsbekämpningen i New York som påbörjades på allvar med Rudolph Guilianis nolltolerans infördes för snart 20 år sedan och vars filosofi Michael Bloomberg fortsatt att verka i.

All tänkbar statistik om hur utvecklingen har sett ut sedan 1993 går löpande att följa på NYPD:s statistiksida. Totalt sett har brottsligheten gått ner med 75% sedan 1993. Siffran för mord är -73% och antalet våldtäkter -56%. Hittills under 2012 ligger man på en liten ökning jämfört med 2011, men den långsiktiga trenden är solklar.

Huvudanledningen är vilken linje man valde och hur den har efterlevts. Men det räcker inte med att hänvisa till nolltolerans utan att också se hur man har sett till att den har kunnat uppnås.

Det har kommit en bok i ämnet som dissekerar frågan på alla tänkbara sätt. Det är Franklin Zimring som skrivit denna och Olle Wästberg har läst och skriver följande:

Zimring pekar på hur New Yorks framgång i brottsbekämpningen inneburit att över 10.000 manliga newyorkare, de flesta svarta eller latinos, som lever idag sannolikt skulle ha varit mördade om inte Rudolf Giuliani hade lagt om politiken 1990. Dödligheten för män under 25 år har halverats i New York tack vare att morden minskat.

Zimring staplar kurvor och siffror. Men det viktigaste är att han krossar myter. Antalet fängslade i New York har inte ökat, utan tvärtom minskat. Knarkvågen har inte ebbat ut, utan knarket är nästan lika utbrett som får tjugo år sedan. Inte heller har den relativa fattigdomen eller arbetslösheten minskat.

Zimring hävdar också att ”nolltoleransen” inte spelat särskilt stor roll för nedgången. Utan allt handlar om polisarbete. Giuliani ökade antalet poliser, men det viktiga var att polischeferna ställdes till ansvar. Det blev deras ansvar att se till att brottsligheten minskade. De lokala polischefer som inte klarade det byttes ut.

Vad detta alltså klart och tydligt pekar på är att det handlar om polischefer som ställs till ansvar för att leva upp till de målsättningar som finns. Och då pratar vi inte om svenska målsättningar där det räcker med att visa streckstatistik över att man gjort ett visst antal ingripanden inom respektive område. Här handlar det om att konkret kunna visa att den faktiska brottsligheten minskar.

Det finns en enorm mängd med poliser överallt när man befinner sig i New York. Det är säkerligen en del i att lyckas och även här har svenska polisen, trots betydligt fler poliser idag, ganska mycket att arbeta med både i synlighet och i hur man blir en naturlig del i gatubilden som många människor litar på och som andra avskräcks av.

New York är inte Sverige men det arbete som skett där, och som även sticker ut radikalt ifrån många andra amerikanska städer, går ändå inte att bara vifta bort. Poliser måste synas och deras chefer måste ta ett stort ansvar för vad deras avdelning uträttar.

Förutsättningen för att cheferna ska kunna ta sitt ansvar är att dom får en större frihet att styra arbetet i sitt område istället för att bli styrda av generella proklamationer från Rikspolisstyrelsen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *