Schlingmann tillbaka i båset

Att Per Schlingmann slutar som statssekreterare och återgår till en roll helt inom Moderaterna är kanske i första hand ett tecken på att partiet har sjukdomsinsikt om att man inte är där man borde vara i rollen som det samhällsbärande parti man eftersträvar att ses som.

Det krävs att man återigen börjar berätta för människor vad det är man vill göra för att ordna de orättvisor och de stora brister som finns inom en rad olika kritiska områden. Att vara det enda arbetarpartiet förpliktigar mer än att slå sig för bröstet över hur många arbetstillfällen som har skapats. Det kräver att man mycket tydligare kan berätta hur arbetslösheten i de kritiska grupperna, ungdomar och utrikes födda, ska kunna minskas radikalt.

Förutom att statsministern fick en hel del skit för sitt uttalande i förra veckan så visar ändå helheten i den intervjun tillsammans med det fokus på just dessa två grupper som fanns i vårbudgeten att man har ambitioner. Nu måste det gå ifrån ambitioner, fina ord och rena floskler till konkreta förslag och förändringar som bryter mönster och banar mark för en historisk förändring som inte bara är till glädje för alla som kan få ett arbete utan även sucessivt drar undan mattan för dom som ondgör sig över bidragsberoende av ena eller andra orsaken.

Schlingmann ska arbeta tillsammans med partisekreterare Kent Persson och det tror jag faktiskt är helt nödvändigt sett till hans första tid i den rollen. Med all respekt för Persson så är det inte honom media i första hand kommer att vara intresserade av att prata med i fortsättningen.

På sätt och vis kanske man också kan se förändringen som att Moderaterna nu i ännu högre grad ser till sitt eget hus istället för hela regeringens när man låter PR-statssekreteraren för regeringen få jobba med det parti som han givetvis helst av allt vill ska lyckas bäst.Det säger sig självt att han inte, hur proffessionell han än må vara, har varit sådär värst pigg på att göra PR för de andra allianspartiernas politik.