Övermodiga svenska olympiska förhoppningar

Med några månader kvar till OS i London börjar svensk media skruva upp förväntningar om svenska medaljhopp riktigt rejält.

Visst sker det med all rätt när supertalangen Sarah Sjöström vinner ett par EM-guld dagarna efter varandra och ligger etta och tvåa på världsbästalistan både på 100 m frisim och 100 m fjäril. Men vi ska komma ihåg hur det, i alla olika idrotter, brukar se ut ett olympiskt år. Det är sällan världsbästalistan som gäller när nerver och OS-medaljer väl står på spel. Fråga Terese Alshammar om baddräkter till exempel.

Lite samma gäller Anna Lindberg och hennes EM-framgångar som gärna lyfts upp som tecken på kommande ädla medaljer i OS eller Håkan Dahlby som vann EM-guld i dubbeltrapp.

Jag säger inte att ingen av dom har chans på medaljer, men historien borde lära oss att hålla ner förväntingarna lite mer och istället låta oss bli överraskade när den allra största tävlingsdagen i respektive idrott står på spel.

Mest av allt håller jag tummarna för att Terese Alshammar äntligen lyckas i den största av tävlingar. Sarah Sjöström får gärna vinna ett OS-guld. Bara det inte sker på bekostnad av att Terese Alshammar blir tvåa i samma lopp. Sjöström får så många fler möjligheter det kommande dryga decenniet.

Eller varför inte låta dom vinna varsitt guld istället!

Hur var det nu med att hålla nere förväntingarna…