Problemet är större än vår egen pensionsdag

Jag inser det provokativa i när Fredrik Reinfeldt går ut och utmanar synen pensionsåldern och säger att vi måste kunna tänka oss att arbeta så länge som till 75 års ålder. Jag har själv svårt att se mig själv arbeta så länge och jag inser att det finns så många runt om i vårt land som aldrig någonsin skulle kunna fortsätta att arbeta så länge alldeles oavsett vilket uppdrag dom placeras på.

Samtidigt så tror jag att det just handlar om en utmaning som är betydligt större än att enbart prata om en bortre åldersgräns för hur länge vi ska arbeta. Det är en komplicerad och svår balansgång som innehåller så mycket mer än så.

Problematiken ligger i att yrkeslivet i mångt och mycket har blivit så mycket mer intensivt och fokuserat på effektivitet bara jämfört med för 10, 15 eller 20 år sedan. Detta har skett samtidigt som även övriga delar i livet, utanför arbetsplatsen, har blivit minst lika mycket stegrad i intensitet.

Vi vill uppleva ett mångfassetterat liv och det ska på något vis också betalas både när vi är unga och pigga, när vi blir äldre och fortfarande arbetar och den dag vi lämnar yrkeslivet. Vi vill i alla dessa skeden av livet ha tillräcklig handlingsfrihet för att kunna skapa ett rikt liv.

Frågan är bara hur vi ska klara det för alla som är friska samtidigt som vi ska kunna bibehålla, och helst stärka, en grundläggande trygghet för de medmänniskor som inte har möjlighet att själva bidra till det gemensamma utan istället behöver vår assistans i form av sjukvård och andra delar av trygghetssystemen.

Arbetslinjen syftar klart och tydligt till att vi ska välja arbete före det motsatta. Vi som arbetar har fått det kraftigt bättre sedan 2006 och detta förväntas att vi ska återinvestera i konsumtion och annat som skapar ringar på vattnet och ger ännu fler möjlighet att arbeta.

Samtidigt ser jag en annan problematik som hänger samman med diskussionen om vilken ålder vi kan gå i pension. Jag tror nämligen att det ligger en hel del av lösningen i hur vi väljer att förvalta de stärkta resurser som ändå är något som så många av oss har fått. Vi ser flera generationer som inte har en grundinställning att spara pengar utan är istället uppväxta med det motsatta där lån till låg eller ingen ränta och konsumtion är prioriterat på ett helt annat sätt än generationerna födda på tidigt 60-tal och tidigare.

Vi väljer att se dagen före morgondagen i mycket högre utsträckning idag än för några decennier sedan och brytpunkten för detta tror jag skedde någongång under andra halvan av 80-talet och början av 90-talet.

Vad allt detta innebär, tror jag, är att den mentala inställning vi har till att sluta arbeta ligger kvar i en dåtid när vi i mycket högre utsträckning hade en samhällsbild som tillät detta. Sedan dess har det skett en enorm utveckling på i stort sett alla områden, många av dom positiva, och vi har inte klarat av att sätta en samhällsstruktur som har gått i takt med tiden och vi har som individer i alldeles för hög utsträckning inte en privatekonomi som bygger på eget ansvar för sin framtid utan istället vilar på myten om att samhället ska ta hand om oss "kostnadsfritt" i alla de avseenden som tidigare var fallet. 

En av dessa delar är synen på pensionsålder och synen på vårt dagliga arbete. Det finns många saker som har blivit bättre, men det är också många delar där en konservativ och gammal syn bidrar till problematiken.

Jag har ingen lösning på hur vi ska komma rätt i detta, men det jag är fullkomligt övertygad om är att den som vill sluta arbeta när man är 62 eller 65 år och fortsätta leva ett gott och innehållsrikt liv på samma vis som tidigare i livet nog får se till att skapa sig den möjligheten på egen hand i mycket högre grad.

Hur vi annars ska lyckas ha resurser i samhället för att hjälpa dom som inte kan arbeta en dag längre än till 62 års ålder kan i alla fall inte jag förstå.

Problemet är i alla fall betydligt större än vilken dag vi själva skulle vilja sluta arbeta.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *