Socialdemokratisk gryning

Det blev nu inte Jan Eliasson, så som det pratades om, utan en annan person som tidigare sagt nej tack att vilja ställa upp.

Min första spontana reaktion när jag igår hörde att Stefan Löfven skulle bli ny partiledare var att det inte kunde vara rätt.

Efter lite funderingar om vad jag egentligen visste om honom, ha läst på lite och efter att ha hört honom efter det officiella utnämnandet idag så är jag betydligt mindre skeptisk.

Jag vet inte om det beror på att vi blivit vana vid att ha låga förväntningar och mest kunna se negativa nyheter och en enorm svajighet i politiken, men det Stefan Löfven i alla fall lyckas förmedla bättre i sitt tacktal än vad en socialdemokratisk partiledare har gjort sedan Göran Persson absoluta glansdagar är en trovärdighet i orden som sägs.

Det behöver inte betyda ett dugg i ett parti som har enorma problem, men bara det faktum att en ledare uttrycker det som behöver sägas, just med trovärdighet, är helt nödvändigt för att vända en negativ utveckling.

I trovärdigheten ligger inte bara orden som sådana utan att det sker med rätt balans och utan de överord och överdrivna retorik som exempelvis Håkan Juholt ägnade sin korta tid som partiledare med från första sekunden när han presenterades av Berit Andnor för snart ett år sedan.

I Stefan Löfven hör jag en sympatisk person som inte använder överord och ett polariserande språk som direkt kickar bort ett antal potentiella väljare som absolut inte vill höra just detta. Det kändes befriande att slippa höra en socialdemokratisk partiledare hålla sig borta ifrån överord.

Det är en lång väg att vandra och det kräver enormt mycket för att vända det hela. Men nu är tärningen kastad och ett bättre första intryck av en ny partiledare kunde nog inte lättade socialdemokrater ha fått.

Bristen på riktig debatt i svensk politik, utan pudlar och juholtare om vartannat, har gjort det politiska samtalet ganska trist det senaste året.

Alliansen har kunnat tugga på utan riktigt motstånd och kanske har man lutat sig tillbaka lite för mycket. Jag hoppas att det nu kan bli en nytändning inte bara för Socialdemokraterna, för det behövs verkligen, utan även för hela det politiska samtalet.

Det krävs tuggmotstånd för detta och Stefan Löfven känns som ett betydligt bättre sådant för Alliansen än vad både Sahlin och Juholt var.

Spontant känns det som om Löfven kommer att sikta in sig på sossar som flytt till Alliansen och att Jonas Sjöstedt kommer att locka vänstersossar in i sitt nya vänsterparti.