Principer och verklighet är inte samma sak – inte ens för Anna Wahlgren

Att leva som man själv lär är en svår konst som vi alla till mans kan brottas med i det stora och det lilla i livet. 

Det är enkelt att uttrycka principer. Det är svårare att agera efter samma principer och ju högre man proklamerar sina principer desto större blir trovärdighetsproblemet när det väl kommer fram en annan bild.

Anna Wahlgren är en kvinna vars åsikter jag alltid har haft svårt för att ta på allvar. Visst finns det säkert en del i hennes syn på barnuppfostran som är tankvärda, men sättet på hur hon lagt fram helheten och hur hon, även i vad vi vetat redan tidigare, levt sitt liv har utan att vara konspiratorisk och fördomsfull till synes varit på det sluttande planet i förhållande till sina egna principer.

Bara det att ha sett henne mer eller mindre berusad i TV på bästa sändningstid räcker för att se en del av problematiken. Det är mycket långt ifrån att vara en ansvarstagande mångbarnsmamma.

"Det är farligt när man inte menar vad man säger" kan vi höra Anna Wahlgren säga i det här klippet. Så är det…

Det var därför inte speciellt förvånande när en av hennes döttrar, Felicia, i sin bild av uppväxten målar upp något som stämmer mycket bättre överens med med bilden av det sluttande planet än med hennes offentliga syn på barnuppfostran.

I tider av många böcker och texter på bloggar som på många sätt blottar en vardag som många tidigare varit tysta om är det viktigt att komma ihåg att det handlar om hur den som beskriver det hela har upplevt en tid i livet och olika situationer som skett under denna. Det är nödvändigtvis inte en sanning för alla, men det är en sanning, från den personens minne, för den som beskriver det hela.

Det går aldrig för någon annan att fullt ut sätta sig in i hur det är att känna sig sviken. Den känslan äger den svikna personen fullt ut och det är något som kan lindras och nyanseras med tiden. Men man måste, som en del av att hantera sina upplevelser få uttrycka det på det vis som känns bäst. Utan att det nödvändigtvis ska uppfattas som en hundraprocentig sanning.

Jag har skrivit en hel del om min pappa, men jag har gjort det först efter det att han dog. Att skriva en bok om sin mamma och de minnesbilder och upplevelser som finns från ens barndom när hon fortfarande lever är beundransvärt. 

Visst ska man ta ansvar för vad man skriver, men kom ihåg att det bara är du själv som äger din egen historia och upplevelsen av denna. Att vänta med att bearbeta något tills huvudkällan för det jobbiga är borta behöver nödvändigtvis inte vara något bra. 

Uppdatering:

Katerina Janouch skriver bra på Newsmill. 

DN recenserar Felicias bok liksom Expressen gör.