Är “var tyst eller försvinn” melodin i den moderna socialdemokratin?

Jag kan förstå att det finns en stor irritation emot personer inom socialdemokratin som inte odelat ställer sig upp och försvarar vad Håkan Juholt har lyckats ställa till med genom sin otydlighet.

Det som stödjer honom ser personer som exempelvis Thomas Östros som förrädare.

Problemet är bara det att om man tror att alla som kritiserar delar av det politiska budskap som framförs, och som inte ställer sig upp och blåljuger om sina sympatier för den store partiledaren, ska ställas mot väggen och få ett ultimatum som säger "var tyst eller försvinn ifrån vårt parti" inte ser längre än näsan räcker.

Det är ett alldeles för enkelt sätt att se på en problematik inom partiet om man avfärdar kritiska röster genom att märka dom som för mycket höger och kräva att dom försvinner.

Om ambitionen i det forna femtiprocentspartiet fortfarande är att stiga ifrån sitt sämsta resultat i modern tid, till ett parti som kan få i alla fall 40 procent i ett val, så krävs det också en spännvidd i partriet och ett klimat som tillåter kritiska röster utan att kräva att man försvinner ut ur partiet.

Det finns uppenbarligen en syn på partikamrater som inte ställer sig bakom den allsmäktige ledaren som är extremt svart eller vit och i alla fall jag kan inte se hur det kan komma att vara ett vinnande koncept om planen är att bli något annat än ett parti som bestämt sig för att cementera sig på en nivå fjärran ifrån fornstora dagar där andra partier runt omkring fångar upp de besvikna väljarna.

Det viktigaste för alla socialdemokrater att inse är att det inte handlar om någon annan än dom själva. Det är vare sig politisika motståndare eller media som är avgörande.

Det handlar om att våga modernisera och demokratisera partiets strukturer utan att för den sakens skull skrika om uteslutning så fort någon inte slaviskt följer partiledningens officiella linje.