Sanning och konsekvenser i Uppdrag Granskning

Precis som så många andra satt jag och blev riktigt upprörd över gårdagens Uppdrag Granskning och fallet med den familj där pappan åtalats för sexuella övergrepp och mamman för barnpornografibrott mot sina egna barn.

Båda är friade efter vad som i programmet framstod som ganska självklart och frågeställningen hos mig och andra var hur i hela världen det kan vara möjligt att en stabil familj utsätts för något som är så i hästväg felaktigt?

Samtidigt så kunde jag inte låta bli att i efterhand känna att det kanske finns en annan sida av det hela som handlar om det perspektiv på barnets bästa i alla lägen som vid något tillfälle framfördes i programmet och som är något som även jag vid flera tillfällen har tryckt på vikten av. 

Deeped skriver bra om detta idag.

I det vi såg igår finns det alldeles uppenbara märkligheter i hanteringen.

Men när det handlar om vad systern till mamman i familjen har reagerat över och anmält så handlar det ytterst om en reaktion som vi faktiskt behöver mer av i samhället. I detta finns inget fel. Detta tillsammans med att myndigheter faktiskt reagerar är den grund som vi behöver.

Sedan måste det finnas en professionalitet i hanteringen av den information som kommer.

Det handlar för det första om att hantera den och sedan göra den granskning som krävs för att hela tiden skona barnen som är inblandade från så lite lidande som möjligt.

Det är svårt att se att detta skedde i gårdagens fall från Sandviken. Ett LVU på den grund som framfördes tycks mycket märkligt och kan inte på något vis anses ha varit det bästa för barnen ens från början baserat på ett enda telefonsamtal och utan någon ytterligare kontroll.

Det jag tror är en orsak till att reaktionen blir så stark är just den enorma skillnad i reaktionsförmåga som detta fall, där allt har skett blixtsnabbt, och den långa rad av fall där det inte har skett någonting förrän det är försent och barn till och med får sätta livet till.

Det är en milsvidd mellan fall där inget, eller mycket lite, har skett och det vi såg igår.

Det är tyvärr återigen i dåligt utarbetade metoder att agera uifrån som Socialtjänsten har gjort en förhastad bedömning grundad på ett enda samtal från en person som framfört en hörsägen. Det LVU som togs beslut om skedde för barnens bästa, så som är tanken, men det skedde utan att det var i närheten av tillräckligt stark grund.

Det är samma brist på förutbestämda metoder som gör att man i andra fall helt missar att agera utifrån ett tips. Det måste finnas ett tillvägagångssätt och metoder för att ta hand om all oro om missförhållanden som framförs.

Det handlar inte, som någon uttalade sig idag, om att Socialtjänsten får kritik både när man är för snabba och när man inte har agerat alls eller alldeles för långsamt. Det handlar om att agera konsekvent i varje enskilt fall.

Det var med andra ord helt rätt av en orolig moster till barnen att framföra detta till Socialtjänsten.

Det var också bra att man tog det på allvar direkt. Men där slutar det goda i historien och övergår istället till överilade beslut utan grund och därefter till prestige och en svårighet att släppa något som är uppenbart.

Som "bonus" granskar en åklagare en filmsnutt från en semester och får för sig att detta skulle vara en medvetet inspelad film med sexuella motiv. En granskning som mer tycks vara färgad av märkliga moraliska föreställningar än något annat.

Till sist; vi ska komma ihåg att Uppdrag Granskning sällan visar upp en komplett bild av i många fall komplexa fall. Man har redan från början klart för sig vad man vill ta fram i ljuset och det viker man inte undan ifrån.

Den här gången finns det inte mycket att ifrågasätta, men det är bara några veckor sedan som Janne Josefsson själv gav sig på Pär Johansson och Glada Hudik på ett osmakligt sätt.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *