Så mycket bättre saknar något

Efter två avsnitt av Så mycket bättre så är det tyvärr bara att konstatera att magin från första säsongen till stora delar är borta.

En del beror, precis som jag misstänkte på valen av deltagare, men även TV4 har skruvat i formatet till det sämre. 

Det som ändå är själva fundamentet i programmet, musiken, har fått betydligt mindre utrymme. Flertalet av låtarna är sönderhackade och spelas bara någon minut.

Den som sticker ut är Laleh. Hennes två versioner är ett rejält snäpp bättre än övriga. Men makalösa och oförutsägabara versionerna som var så fantatiska förra året saknas ännu så länge nästan helt. 

Samtalen vid middagsbordet bränner till ibland men är generellt sett, precis som i övrigt, extremt insmickrande och i avsaknad av en Plura som ställer en obekväm fråga eller annat som sticker ut. Det finns inte ens en Berghagen som börjar vinsluddra i slutet.

Kamratligt, trevligt och tillrättalagt. Fortfarande feelgood-television, men långt ifrån förra årets nivå.

Den största anledningen tror jag ändå är hur deltagarlistan ser ut. Det var redan från början, på papperet, en stor risk för något betydligt mindre spännande än första året och när det mest bara skrapas på ytan så blir det mer lättviktigt.

Sedan sätter jag mig och lyssnar på versionerna som artisterna har gjort av Ledins och Dahlgrens låtar och inser att det verkligen är sättet som TV4 hanterar musiken på som är så mycket sämre än förra året. Lyssnar mig igenom Lalehs strålande versioner liksom Timbuktus som träder fram på ett helt annat sätt in i programmen.

Eva Dahlgrens Never again är bra och andas nästan lite av Roxettes It must have been love. Wiehe gör Wiehe-versioner av både Ledin och Dahlgren. Något annat är inte att förvänta.

Sedan har vi E-type, Lena Philipsson och Tomas Ledin som jag inte alls tycker har gjort något spännande alls.

Mest överraskande är det att Lena Ph inte gör mer. Hon är ändå en av våra allra mest hyllade artister det senaste decenniet. Men uppenbarligen behöver hon en Orup intill sig för att det ska hända något vettigt musikaliskt.

Annars är det mest irriterande att kvällspressen inte kan låta bli att i förväg i princip avslöja vad programmen ska handla om.

Inför Eva Dahlgrens kväll var det hennes nakna berättelse om Anna Lindh och allt det som skedde 2003. Rörande att se oavsett, och några tårar föll även hos mig där, men det kunde vi väl fått bli överraskade av i programmet och inte veta om i förväg?

Om Så mycket bättre ska ha den strålande framtid som jag trodde förra året så krävs det nog betydligt mer fingertoppskänsla i artistvalen än det är det andra året.