Ljungby och Sigtuna – välfärden börjar med barnen

Det finns många viktiga områden där vi behöver en grundtrygghet och en övertygelse om att få den hjälp som behövs för att sedan själv kunna ta sig tillbaka i livet från olika mer eller mindre svåra situationer.

Men det finns ingenting som är viktigare än att samhället har resurser nog att fånga upp barn som lever i en miljö och en situation som inte är acceptabel. Det är där som grunden läggs för vilka, ännu större bekymmer, som vi annars får att brottas med senare.

När man då, alldeles för ofta, får läsa om barn som lever i misär och om barn som till och med får sätta livet till så är det bara det yttersta beviset för ett samhälles totala misslyckande.

Det behöver nödvändigtvis inte vara så att ett barn som lider eller ytterst mördas av sina föräldrar eller nära anhöriga är barn som någon av samhällets allra viktigaste instanser borde ha fångat upp, men i den allra största delen av dessa fall är det så att mer eller mindre kraftiga varningssignaler har funnits där.

Det är enkelt att säga att det handlar om barnen, men det är faktiskt så enkelt man kan säga för att peka på vad som är viktigast för att skapa ett samhälle som på sikt får mindre problem att hantera. Ett barn som inte får rätt förutsättningar från början riskerar att personligen få lida under uppväxten, med sämre förutsättningar i skolan, kanske en sämre hälsa och helt andra och sämre vägval  och perspektiv i livet att kunna välja mellan.

Ett barn som sedan blir tonåring och vuxen med detta i bagaget riskerar själv att följa ett mönster, med en inpräntad misstro mot samhället, och som har skapat ännu en vuxen som, inne i fel spiral, riskerar att upprepa samma misstag som under dennes uppväxt.

Det är viktigt att säga just riskerar för det är givetvis inte någon självklarhet att man måste falla i samma olyckliga låda som man själv växt upp i. Det personliga ansvaret och modet att våga ta chanser som dyker upp är också viktig, men med en stukad uppväxt är det betydligt svårare att göra än vad man kan tro och det är just därför samhällets snabba insatser, i tidig ålder, är så viktig för att oavsett hur misären ser ut just då ändå försöka bygga sidospår och nya förutsättningar som ökar möjligheten att senare i livet förstå och kunna hantera val och möjligheter i livet.

—–

Att inte alltid lyckas leva upp till sina egna mål i "jobbet" att ta hand om och uppfostra sina barn är garanterat något som alla föräldrar med sunt förnuft brottas med. Det är lätt att veta vad som borde ske men det är lika lätt att man hamnar på ett sidospår eller till och med går på en rejäl mina i föräldraskapet ibland.

För de allra flesta handlar det dock inte om så svårartade minor att det påverkar relationen med sitt barn i förlängningen, men för alldeles för många barn finns det en spricka mellan, i bästa fall, en av sina föräldrar och i värsta fall med båda.

Sprickan kan bestå av så många olika saker och hur det påverkar det enskilda barnet är omöjligt att ge något generellt svar på. Individens egen förmåga avgör hur stor skada sprickan med föräldern för med sig senare i livet.

Föräldrar har ett ograverat ansvar att göra det allra bästa för sina barn i deras uppfostran och uppmuntran under uppväxten. När detta ograverade ansvar inte fullföljs så ligger det i allra högsta grad i samhällets intresse att så snart som möjligt vara på tårna och fånga upp problematiken och rikta åtgärder utifrån barnets behov.

Det kan handla om en mindre insats i förskolan och skolan som balanserar upp det hela. Det kan handla om mer omfattande insatser i familjen och i allra yttersta fall samhällets kraftigaste insats för ett barns bästa – ett omhändertagande och en placering i annan miljö än den skadliga miljö som inte fungerar.

En sådan åtgärd är ett misslyckade för föräldrar med oförmåga men kanske den möjlighet som barnet behöver för att ha en något större möjlighet längre fram i livet. Det kan räcka att få en tredje part som avlastar och under en tid skapar denna möjlighet.

Men det kräver också att berörda samhällsinstanser hela tiden tar sitt ansvar för en åtgärd och att man arbetar snabbt och effektivt utan att tid spills i onödan och det som skulle kunna bli riktigt bra bara blir ett tillfälligheternas spel där mandat och möjligheter för den tredje parten att göra det som egentligen är nödvändigt blir nästintill omöjlig.

Ansvaret för detta ligger inte i första hand hos föräldrarna, inte hos barnet och inte heller hos den tredje part som finns där som en möjlighet.

Ansvaret ligger till mycket stor del på ansvariga myndigheters saktfärdiga, oprofessionella och ofokuserade arbete som istället riskerar att skapa en tid av vakuum som till slut ändå landar i en halvdan lösning.

När inte signalen blir tillräckligt tydlig så bidrar det också till osäkerhet i vem det egentligen är som bestämmer och tar parti för ett utsatt barn. Om man väljer att förminska och låta det gå istället för att gå till botten med problematiken en gång för alla så riskeras inte bara en söndertrasad barndom utan också en ung vuxen människa som har svårt att förlita sig på sin omgivning i alla dess beståndsdelar.

Det är där ett frö till något betydligt med än mer långtgående konsekvenser föds. I vilken jord detta frö sedan landar är omöjligt att överblicka både för den enskilda individen och för samhället.

—–

Vad som har skett i det aktuella fallet i Ljungby vet vi ännu inte. Det finns fortfarande utrymme för att det kan vara en vuxen utomstående person som utfört mordet, även om sannolikheten för det inte är så stor.

Om det sedan visar sig vara ett annat barn, syskon eller barn utanför familjen, som har dödat pojken så är även det något som går tillbaka till samma problematik som jag tar upp i inlägget.

Det är ett misslyckande för samhället och en kraftfull signal om att det krävs en övergripande nationell plan för hur vi ska kunna, i samarbete mellan kommuner och staten, förebygga den problematik och det tillkortakommanden som vi ser gång efter gång.

Moderaterna har som ledande regeringsparti ett stort ansvar att ta i detta om man på ett trovärdigt sätt vill ta det ansvar för välfärden som man påstår sig vilja göra. Barnen är grunden för denna välfärd