Åldersfixeringen i samhället är ett gift

Vi kan inte bortse ifrån hur gammal någon är. Det är en del av helheten och att vi för oss själva kan låta en persons ålder vara med i bedömningen av honom eller henne är naturligt.

Men när det övergår från ett personligt tyckande till att uttrycka det och på så vis låta det gå ut över den personens möjligheter att göra vad han eller hon själv vill så blir det nästan oacceptabelt.

Till detta bidrar vi alla i någon mån. Vissa mer än andra, men ingen går fri i frågan om att se ålder som en felaktig måttstock i en rad olika sammanhang i livet.

Det svenska samhället är mästare på detta och vi ser det dagligen om vi bara börjar tänka på det.

Gustav Fridolin är 28 år gammal. Annie Lööf är också 28 år. Gustav är redan partiledare (språkrör) för Miljöpartiet och Annie kommer att bli det för Centerpartiet om några veckor. Gustav har setts som ett underbarn och jag har, mig veterligen, inte läst att någon ifrågasatt att han valdes till språkrör. För Annie är det annorlunda.

Där poppar det upp personer som ifrågasätter inte bara hennes politiska kurs, vilket självfallet är fullt legitimt, utan även att hon bara är 28 år gammal och är alldeles för ung för att ta den roll hon nu gör. Det är en klapp på hennes huvud, ett snett leende och en oacceptabel tanke om henne som för ung.

På samma vis pågår det en debatt om att man snart är förbrukad som intressant på arbetsmarknaden ett litet tag efter att man passerat 40 år. Ska man ställa det i relation till debatten om Annie Lööfs ålder så är zonen när man är intressant och acceptabel för ett uppdrag extremt snävt fokuserad mellan 30-40 år. 

Motpolen till att vara ung är att fortsätta arbeta trots att man har passerat den magiska gränsen på 65 år som fortfarande ses som den dag då man minsann inte ska arbeta längre.

Ett strålande exempel från politiken på att det inte är 65 år som är gränsen för att sluta arbeta är Barbro Westerholm i Folkpartiet.

Hon är född 1933 och är vid 78 års ålder fortfarande riksdagsledamot för Folkpartiet och är partiets socialpolitiska talesperson. Hon arbetar aktivt för att luckra upp de begränsningar som ålder i dag har i samhället och hon gör det inte genom att tala om att alla ska göra som hon själv gör utan att individens möjligheter till egna val står först.

Det är bra, men om inte också omgivningen väljer att se ålder som en betydligt mindre viktig faktor så räcker det inte med att individens möjlighet existerar.

Jag vet själv hur felaktigt jag har hanterat frågan om ålder före vad en persons kompetens kan tillföra i ett sammanhang. Så här i efterhand vet jag att jag borde ha gjort på ett helt annat sätt där jag, istället för att låta individens egna val och kompetensen i förhållande till alternativet avgöra, lät min egen uppfattning om vad som är lämpligt att göra vid en viss ålder styra de beslut som jag själv tog.

Konflikten som då uppstod, och som jag då inte insåg min avgörande del i, var felaktig och borde ha hanterats helt annorlunda. Den berodde till största delen på mina förutfattade meningar om när man ska sluta arbeta och när ansvar ska flyttas över till någon annan. Jag inser idag att jag hjälpte till att stympa de aktuella personernas möjligheter att själva styra hur det skulle se ut.

Även om det är i två ändar av åldersskalan så är det samma mekanismer som styr i hur vi ser på unga människor och deras kompetens och möjligheter att ta sig an ett mer eller mindre tufft uppdrag. Där förutsätter vi istället att personen behöver mer erfarenhet och att de behöver växa till sig lite innan det är dags. 

Det finns givetvis ett mått av större risktagande att prova ett yngre och relativt oprövat kort. Ambitionen och tron på sig själv kan visa sig vara ett övermod utan grund i egen erfarenhet, men det handlar också om att ge människor chansen att växa.

I detta har jag säkert också tagit felaktiga beslut men där känner jag ändå att jag har låtit många unga, i början av sitt yrkesliv, ändå få chansen att ta eget ansvar och visa vad dom går för. Alla klarar det inte, men det är inte heller det saken handlar om.

Det är inte bara i politikens värld som åldern i alldeles för hög grad styr vår syn på individen.

Ta bara i idrottens värld där man i de flest fall anses lastgammal när man passerat 30 år. En idrottare som fortfarande håller på efter 35 ses nästan som ett mirakel.

Hur det nu än har varit så är det så just nu att frågan om ålder har blivit ett gift som riskerar att få mer långtgående konsekvenser i det svenska samhället än vad vi idag kan överblicka.

Med tanke på hur samhällsutvecklingen ser ut och hur demografin dramatiskt håller på att få sin tyngpunkt i ett betydligt högre åldersintervall än vad vårt samhälle är byggt och förberett för.

Bara av den anledningen är det dags att börja titta bortom vilket personnummer en människa har och isället se vilka möjligheter som kan skapas.

Det är inte ett dugg bättre att ifrågasätta Annie Lööfs kompetens att bli Centerpartiets partiledare än att ifrågasätta en partiledare, eller vem som helst annars, enbart på grund av att denna har passerat en viss ålder.

Ifrågasättandet ska handla om att personen inte har den kompetens som krävs för att utföra uppdraget – oavsett vilken ålder personen har.

 

Andra bloggar om , , , , , ,

image from d.pr

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *