Miljöpartiet står inför svåra val
I ett huj har förutsättningarna för Miljöpartiet inför framtiden nog förändrats mer än vad de nya språkrören egentligen ville att det skulle göra.
Att på kort tid först byta språkrör där Mikaela Valtersson blev en förlorare och sedan nästan samtidigt nu i dagarna förlora henne som riksdagsledamot och dessutom Maria Wetterstrand som gör samma sak är inte något som kommeratt gå obemärkt förbi.
Även om partiet står på en ganska stabil grund så är det ett antal nya ansikten som nu ska bibehålla det som till stor del ändå bär Maria Wetterstrands och Mikaela Valterssons signum de senaste framgångsrika åren.
Valtersson pekar med klar och tydlig hand ut att Miljöpartiet måste våga ta tag i en seriös diskussion med framför allt Moderaterna om betydligt bredare uppgörelser än vad som har skett. Kanske var hennes inställning i detta något som låg henne i fatet när hon inte valdes till språkrör, men att i det politiska klimat som vi har efter valet för ett år sedan välja att inte se på möjligheterna till överenskommelser med Alliansen på fler områden än vad som varit fallet är något som jag tror att även partiets väljare förväntar sig.
Inte för att förlora sig i uppgörelser som ligger utanför partiets grundlinje utan för att faktiskt få inflytande över vilka beslut som tas. Precis på samma sätt som deras samarbete med Socialdemokraterna en gång i tiden inleddes.
Jag har ingen aning om avhoppen från Valtersson och Wetterstrand innebär att möjlighterna blir större eller mindre för konkreta överenskommelser mellan Alliansen och Miljöpartiet. Vad som har sagts från Fridolin och Romson så här långt tyder på att man inser läget som föreligger.
Men oavsett vad som sker så är Valterssons ord om att släppa fixeringen vid Socialdemokraterna som den enda vägen för Miljöpartiet att kunna utöva regeringsmakt är i alla fall kloka ord. Inte minst med tanke på hur opinionsläget ser ut just nu och hur det teoretiskt sett skulle kunna landa i en riksdag med ett par partier mindre efter valet 2014. Inte sannolikt, men definitivt inte omöjligt.
Miljöpartiet är i grunden inte det vänsterparti som man har lyckats skapa en bild av det senaste decenniet när Socialdemokraterna, sedan valet 2002 och dom förvecklingar som föranledde det fördjupade samarbetet mellan partierna, varit deras väg till makten.
Man har vunnit mark under Wetterstrands ledning men man kanske också har tappat en del av identiteten som ett mittenparti. Frågan är om man vinner eller förlorar på att ta ett kliv tillbaka in i mitten utan direkt samarbete med Socialdemokraterna?
Till allt detta så kommer också det som Miljöpartiet själva inte kan påverka när både Vänsterpartiet och Centerpartiet ska skifta ledning och därmed vara med och konkurrera i racet med nya ansikten och i alla fall tankar om förnyelse även i de partierna.
Inte minst är valet av Annie Lööf som Centerns nya ledare, vilket det väl troligtvis blir, något som kan påverka Miljöpartiet genom att Lööf kan vara den som övertar Wetterstrands roll som personlig magnet bland partiledarna hos väljarna inför valen 2014.
Ovissheten i svenska politik har nog inte varit större än vad den är just nu sedan före det att Allians för Sverige bildades hemma hos Maud Olofsson 2004.
Andra bloggar om miljöpartiet, politik, maria wetterstrand, mikaela valtersson, gustav fridolin, åsa romson, annie lööf, centerpartiet, alliansen, moderaterna, socialdemokraterna, val2014