Klockan klämtar för generation 00 i svensk friidrott

Snart inleds friidrotts-VM borta i Daegu.

Med blågula ögon är det väl ett VM som inte innehåller sådär värst stora förhoppningar egentligen. I alla fall inte sett till det vi har varit bortskämda med under ganska lång tid nu när vi har haft förhandsfavoriter i ett flertal grenar. Det har successivt förändrats de sista åren och frågan är om vi inte i år ser något av det sista från två av de allra största i svensk friidrottshistoria?

För Christian Olsson har det hela under alldeles för många år nu handlat om att balansera på en kniv för att undvika återkommande skador som begränsar hans möjligheter. Både han och många andra, mig själv inräknat, har flera gånger trott att det hela var över.

Att kroppen inte skulle hålla och att ett avslut var bäst. Han har visat att det fungerar på en hyffsad nivå även om han egentligen inte varit i närheten av att hoppa så som han en gång gjorde. Enstaka hopp på mycket hög nivå, men ingen kontinuitet alls.

En bra tävling tycks mer som regel än undantag följas av en period av vila och tävlingsuppehåll. Så har det varit tidigare år och så har det sett ut det här året. Det är fem år sedan han senast vann en medalj, ett guld, i ett stort mästerskap utomhus.

Hans resultat i år och de senaste två åren kan i bästa fall vara med och konkurrera om en bronsmedalj sett till hur hopplängderna har sett ut i de stora finalerna. Inte alls dåligt och, sett till de senaste  fem årens skadeelände, en stor framgång om han skulle lyckas med det.

Det som ironiskt nog talar till hans fördel är att flera av hans bättre konkurrenter är skadade och inte deltar i VM. Men när han inte ens verkar tro på medalj själv längre blir det nog svårt.

Carolina Klüft har även hon haft skador som hindrat henne från att lyckas efter det att hon övergick från obesegrad sjukampare till renodlad längdhoppare. Hon har egentligen aldrig, så som hon nästan alltid gjorde, lyckats vara som bäst när det gäller i de stora utomhusmästerskapen i längdhopp.

OS 2008 blev en besvikelse och därefter har varken årsbästa eller mästerskapsresultaten varit i närheten av några medaljer. I år har hon lyckats med 6,74 vilket i allra bästa fall teoretiskt skulle kunna räcka till en bronsmedalj.

Det som talar till hennes fördel är att årets bästa hopp också är det bästa sedan 2008 och kanske är hon tillräckligt frisk så att hon nu är på väg att hitta både kraft och teknik för att äntligen lyckas i en enskild gren.

Formen verkar i alla fall vara på väg:

 

Det jag beundrar hos båda dessa svenska giganterna är att dom orkar fortsätta träna och kämpa för att nå nya framgångar trots att dom egentligen inte har något att bevisa mer än för sig själva.

Att fyra respektive fem år efter sina sista (!) stora segrar så är dom fortfarande med på en hygglig nivå en bit ifrån den yppersta världseliten och har uppenbarligen en motivation att mobilisera för allt vad som krävs för att få ännu en medalj.

Jag gissar att dom nu ser OS i London nästa år framför sig och att utan det så pass nära skulle båda ha slutat redan nu.

En skadefri Klüft som fortsätter att visa tecken på förbättring har en chans att nå det yppersta målet ytterligare en gång vid OS nästa år.

För Christian Olsson är känslan att det snarare är frågan när nästa skada kommer och hur allvarlig den är än att han ska få vara frisk och vara i full träning och tävling ett år framöver.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *