Ohly avgår – En helt ny rödgrön uppställning i valen 2014
Att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson inte skulle vara kvar på sina poster var redan bestämt innan valet förra året.
Mona Sahlins bittra slut som partiledare berodde helt och hållet på valresultatet.
För Lars Ohly känns det som om klockan har klämtat betydligt längre än sedan valet 2010. Han har väl egentligen aldrig lyckats övertyga och har med nöd och näppe lyckats hålla partiet flytande. Inte ens i EU-valet 2009 lyckades han vara i närheten av att bibehålla partiets position.
Att även han nu väljer att lämna sin plats är inte oväntat även om hans envishet har pekat på att han skulle fortsätta. Istället uttrycker han sig nu i termer av att han känner en trygghet i att det finns andra som kan ta över efter honom. Precis som om detta skulle vara något annat än retorik.
Det är självfallet inte konstigt att det kommer nu. Vid det här laget har i alla fall tre andra personer öppet uttalat att de vill ta över ledarskapet i partiet och att det påverkar även en hårdhudad Lars Ohly är fullt mänskligt.
Jonas Sjöstedt kunde inte har valt ett bättre tillfälle för sig själv och ett sämre för Lars Ohly, än att i Almedalen på Vänsterpartiets dag där i juli uttrycka sina ambitioner. Där och då tror jag att Ohly tappade lusten och förstod att han inte kunde fortsätta. Hade han haft framgångar i valen och goda opinionssiffror att luta sig emot skulle saken kanske varit lite annorlunda, men nu har han inte ens detta.
Att han dessutom har haft kommuniststämpeln att försöka radera bort har självfallet inte heller varit till hans fördel.
Ironiskt nog kan det mycket väl vara så att den interna kritiken i Socialdemokraterna som gjorde att Mona Sahlin tog in Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet och regeringsalternativet, var något som försämrade Lars Ohlys och Vänsterpartiets möjligheter att lyckas i valet 2010.
Utanför detta samarbete hade Vänsterpartiet sannolikt på ett helt annat sätt kunnat profilera sig själva och, inte minst, lyckas locka många missnöjda socialdemokrater på vänsterkanten.
Nu kommer vi att gå till val 2014, supervalåret med både EU- och riksdagsval, med nya partiledare i samtliga rödgröna partier samt i Centerpartiet. Hälften av riksdagspartierna kommer att ha nya ansikten som ska fronta deras ambitioner och visioner att övertyga väljarna om att deras partier har skapat ett så attraktivt alternativ att det är just dom som ska ha rösterna.
Vi vet att Juholt tagit över i S och att MP har valt Fridolin/Romson till nya språkrör. Det närmaste halvåret ska kampen i C och V avgöra hur förnyelsens ansikte där ska se ut.
Favoriterna är väl fortfarande Annie Lööf och Jonas Sjöstedt, men interna partistrider kan ge oss helt andra namn. För hur fantastiska alla kandidater än säger att deras kombatanter är så finns det givetvis en strid bakom kulisserna som när det gäller den här typen av uppdrag kan göra den snällaste till en elak varg i jakten på bytet.