Den dolda barnfattigdomen är ännu värre

Det finns väl ingen som önskar att barn i Sverige ska leva i fattigdom. Självfallet inte heller jag.

Men den debatt som nu har pågått ett rejält tag, initierad av Juholt i våras, har fått mig att fundera över varför just denna fråga blev så brännande het just denna vår och försommar och vad det egentligen är som vi, förutom att minimera antalet barn som lever i det som kallas barnfattigdom?

En hörnsten för att undvika att barn i vårt land lever i fattigdom är att människor så långt det är möjligt har ett arbete och en inkomst. Jobben är här precis som på en rad andra problemområden det allra viktigaste.

Sedan finns en annan viktig faktor, som inte pratas alls lika mycket om, men som är något som spelr en stor roll. Det handlar om hur barn drabbas av vad vuxna, deras föräldrar, gör med sina liv och de pengar som egentligen borde räcka till att undvika "barnfattigdom" i just deras familj.

För barnfattigdom behöver nödvändigtvis inte betyda att en familj lever på socialbidrag eller har en så låg taxerad förvärvsinkomst att de klassas som fattiga. Det kan istället handla om att föräldrarna till dessa barn lever ett liv som ändå skapar en fattigdom där inte heller dessa barn alltid har tillräckligt med mat hemma eller har möjlighet att spela fotboll, dansa eller gå på Liseberg eller Gröna Lund utan att få bistånd av välvilliga anhöriga.

Det kan handla om att mamma eller pappa super bort de pengar som familjen skulle kunna lägga på att leva ett högst normalt liv med aktiviteter och annat som hade gjort att deras barn inte ens hade snuddat vid någon fattigdomsgräns. Istället har vi i dessa familjer barn som både ska brottas med att inte kunna göra det deras kompisar gör och vad de själva vill samtidigt som de tvingas leva med en skam över orsaken till varför det blir på detta viset.

Det här är en annan sida av vad man skulle kunna kalla en dubbel barnfattigdom. Att tvingas acceptera, och kanske även erkänna för sina kompisar, att man inte kan göra det dom gör på grund av familjens ekonomiska situation är tillräckligt illa. Att dessutom ha ytterligare en kvarnsten att brottas med är mer än dubbelt jobbigt.

Om det nu är 220 000 barn som enligt ett ekonomiskt mått lever i fattigdom i Sverige idag så är det säkert lika många till som lever i den dolda och skamfyllda fattigdom som jag beskriver.

Barnfattigdom är en viktig fråga som inte på något vis ska förringas, men det får inte heller bli det politiska slagträ som det just nu riskerar att bli och något som om ett halvår har ersatts av en ny fråga.