Håkan Juholt och hans drag av Marve Fleksnes
Personligen har jag sedan många år tillbaka ett mycket stort förtroende för Per T Ohlsson som journalist och opinionsbildare.
Att idag läsa hans krönika idag som avhandlar Håkan Juholt och dennes första tid som partiordförande för Socialdemokraterna är ett mycket kraftfullt ifrågasättande där han på ett tydligt sätt, punkt efter punkt, finner frågetecken.
Om jag vore socialdemokrat, och inte redan tidigare hade varit tveksam till hans förmåga att ta partiet genom det nödvändiga förändringsarbete som jag tror att de flesta förväntar sig, så hade Per T Ohlssons genomgång gjort mig mycket bekymrad.
Det går att skjuta ifrån sig olika enskildheter i det som beskrivs, men den totala bilden är ganska entydig alldeles oavsett om man är sosse eller inte.
Precis som jag själv bloggade om så var inte valet i Västra Götaland för någon veckan sedan en framgång för Socialdemokraterna. Man lyckades att undvika ett ännu sämre resultat än i det ogiltigförklarade valet hösten 2010, men man gjorde de facto det sämsta valet sedan regionen bildades.
Kovändningen i frågan om stödet för att få bort Gadaffi från makten i Libyen har jag också bloggat om och är ytterligare ett exempel som Ohlsson utvecklar i sin text.
Per T Ohlsson har suttit och funderat över vem det är Juholt är lik. Att det är någon han sett på TV är klart, men vem är frågan? Han radar upp ett antal namn som Göran Persson, Basil Fawlty och George Costanza innan han kommer fram till vem det verkligen är:
Marve Fleksnes!
Ständigt pladdrande rakt ut i luften. Ständiga teorier om hur allt egentligen hänger ihop och fungerar. Ständiga klavertramp. Det bredbenta, tanklösa skrävlandet som ofelbart slår tillbaka.
Särskilt ett avsnitt tränger sig på.
Över en tallrik cornflakes säger han till sin mor – de bor ihop – att om bara Leonid Brezjnev kommer in genom dörren så ordnar sig allt:
”Det hade tagit mig fem minuter att lösa den här världsgrejen.”
När modern tvivlar grips han av eftertanke:
”Tio minuter då.”
Om några år kan han vara svensk statsminister:
Marve Fleksnes.
Han kan var statsminister efter valet 2014, visst, men om åren fram tills dess ska innehålla lika många fataliteter som de första månaderna så tror jag att det är många gråa hår och frustrerade socialdemokrater runt om i landet som kommer att ha mycket att försvara och förklara i på vilket vis deras partiordförande agerar och uttalar sig i olika sammanhang.
Att det finns tvivel om vad som egentligen händer går exempelvis att läsa hos Peter Högberg. Kanske är även Johan Westerholm inne på tveksamma tankar om än något oklart om vad.
Att opinionssiffrorna för Socialdemokraterna går upp för närvarande är inte konstigt på något vis.
Vi ska komma ihåg att från det att Mona Sahlin blev partiordförande våren 2007 och fram till det att samarbetet med MP och V annonserades hösten 2008 låg partiet på mellan 40-45% i opinionsundersökningarna för att sedan sakta men säkert falla tillbaka ner till historiskt låga siffror när det visade sig att det inte fanns någon ny politik att vinna ett val på.
De ökningar vi hittils har sett är i sammananget mycket blygsamma och vad Juholt egentligen är värd som partiledare för Socialdemokraterna har vi bara sett en hyfsat tafflig inledning på som för socialdemokrater inte kan önskas bli annat än bättre.