Birgitta Sjöberg lyfter fram tecken som borde tolkats rätt

Patrik Sjöbergs mamma Birgitta skriver idag i DN om hennes egen upplevelse av relationen med Viljo Nousiainen och hur han bokstavligt talat fångade Patrik i sitt grepp.

Det är en jobbig och mycket ärlig berättelse att läsa. Hon säger att hon inte visste att Patrik blivit utsatt för sexuella övergrepp förrän boken kom ut i slutet av april och att Patrik alltså inte hade pratat med henne om detta någon gång. 

Berättelsen om tiden från 1975 och framåt innehåller många tecken som Birgitta själv tycker att hon borde ha tolkat på ett annat vis då än vad hon gjorde. Det måste också ha varit tecken och signaler som inte heller kan ha undgått alla andra under alla dessa år.

Det handlar om en klassiskt mörk historiebeskrivning där ett mörkt facit helt plötsligt får pusselbitar att falla på plats och där människor ser det man själva anser sig borde ha uppmärksammat på samma vis för 20-30 år sedan.

Det är på gott och ont så som vi människor fungerar. Vi ser och hör saker som kanske kan vara, eller alldeles uppenbarligen, är signaler och tecken på att något inte står rätt till.

Det är ofta inte så tydliga tecken som man kanske kan tycka att det fanns i Patrik Sjöbergs fall, när vi nu vet hur det verkligen såg ut, men vi väljer generellt sett att tro mer gott än ont om människor runt omkring oss.

Den här egenskapen behöver nödvändigtvis inte betyda att vi därmed utsätter medmänniskor för övergrepp, hot eller vad det nu kan vara. Men vi riskerar att göra det om vi inte vågar göra en kontroll extra för att få en egen positiv eller negativ bekräftelse på sina observationer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *