Vardagsmotion har väckt mina trötta ben till liv

Av naturen en skeptiker. Så är det med mig i många fall. Jag vill gärna vara övertygad om saker och ting innan jag fullt ut accepterar det goda med det hela.

Åka kollektivt istället för att åka egen bil är en sådan vändning under galgen.

Förra våren fick jag tummen ur och såg till att komma igång med lite vettig motion igen. Jag började springa och det gick sisådär. Inte för att konditionen kändes som ett hinder utan för att jag hela tiden fick muskelbristningar i mina vader.

Jag sprang sista gången 2010 i slutet av augusti. Det kändes ganska trist att hela tiden få så ont och en rejäl förkylning gjorde att det inte blev mer under hösten.

När jag för någon vecka sedan bestämde mig för att starta upp det hela för 2011 var det med en viss oro för att samma skit skulle ske igen. Första rundan på 4,5 km gick dock bra. Det var regnigt och halvmörkt, men jag fick inte ont vare sig under eller efter rundan.

Den andra på samma sträcka gick ännu bättre och utan minsta tendens till smärtor.

Tredje rundan, igår kväll på 6,5 km, har nu fått ett dygn på sig att ge sig tillkänna och det finns inte ens en träningsvärk att uthärda. En jämn och fin runda som hela tiden höll sig runt 5,45 per kilometer.

image from d.pr

Det låter ju märkligt men "hemligheten" bakom att det som inte gick förra året nu fungerar så bra är vanlig hederlig vardagsmotion.

Det handlar om att jag sedan i augusti åker den där bussen och det där tåget till och från jobbet och promenerar drygt 4 km varje dag mellan jobbet och stationen i Göteborg istället för att åka bil mer eller mindre från dörr till dörr utan någon aktivitet.

Vanlig hederlig vardagsmotion tycks ha väckt mina 40-åriga ben till liv och undvika att gamla trötta muskler faller sönder som torrt gräs. 

Jag räknade ut att det handlar om att jag mellan centralen och Järntorget i Göteborg har promenerat närmare 60 mil sedan i augusti. 

Nu handlar det om att fortsätta och ett mål att nå är att springa en mil på 55 minuter innan juli månad.

Just nu känns det som att stjäla godis från ett barn. I nästa vecka kanske som att bestiga Mount Everest

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *