Sänkta skatter har INTE gjort att färre barn är fattiga
Statistik kan användas på olika sätt. Det vet vi alla.
Den moderata riksdagsmannen Jan Ericson (m) hävdar att färre barn har blivit fattiga i Alliansens Sverige och att detta skulle bero på jobbskatteavdragen som skett i olika omgångar.
Han baserar sitt antagande på det resultat Riksdagens utredningstjänst tagit fram åt honom och som grundar sig enligt teorin hur jobbskatteavdraget påverkat andelen barn som lever i familjer med en disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd.
Jan Ericson presenterar resultatet som säger följande:
Resultatet av undersökningen är intressant. Riksdagens utredningstjänst uppskattar att andelen barn som lever i familjer med disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd tack vare jobbskatteavdraget har minskat med 13 procent mellan åren 2007 och 2010.
Gott så långt. Om man nu skulle kunna lita på att detta är en sanning vill säga.
Problemet är bara att detta totalt motsäger alla de siffror som finns att tillgå gällande kommunernas utbetalning av ekonomiskt bistånd till barnfamiljer i Sverige.
Det är garanterat så att många barnfamiljer, där man inte drabbats av arbetslöshet, har fått det ekonomiskt bättre i takt med sänkta skatter. Men det är inte detta frågan gäller. Det är hur barn i familjer med ekonomiskt bistånd har det och då finns det tydliga siffror som visar att både utbetalningarna i pengar och i hur många månader per år som det betalas ut bistånd har ökat.
Under perioden 2006-2009 (som SCB ha siffror för) har det ekonomiska biståndet till familjer med barn i alla olika konstellationer (ensamstående, sammanboende och gifta) ökat. Totalt är ökningen 956 059 tkr under dessa åren.
Till detta kommer Socialstyrelsens nyligen publicerade information som säger att ökningen totalt sett har fortsatt mellan 2009 och 2010. Ökningen där är 4 procent och att anta att denna ökning inte skulle beröra barnfamiljerna är osannolik.
Även antalet biståndsmånader till samma grupp har ökat markant under perioden 2006-2009. Ökningen är 57518 biståndsmånader vilket motsvarar 13,7 procent mer än 2006.
Som en sista markering om felaktigheten går det bra att läsa Rädda Barnens rapport om Barnfattigdomen i Sverige 2010.
Orsakerna till ökningen är många och givetvis har den ekonomiska krisen, som slog till 2008, en stor påverkan.
Det intressanta nu blir att följa hur biståndet kan minska i takt med att arbetslösheten sjunker relativt kraftigt jämför med vad många trodde för bara ett knapp år sedan.
Men oavsett vilket så gäller det för Moderaterna och övriga partier i regeringen att inte försöka sig på märkliga förklaringar som den Jan Ericson idag bidrar med. Det är inte så Håkan Juholts mantra om skattesänkningarna i förhållande till den ökade barnfattigdomen ska bemötas.
Till allra största delen handlar det om att skapa förutsättningar för att så många som möjligt får ett jobb. Det leder fullt naturligt människor ut ur fattigdom.
Sedan handlar en mycket viktig del av frågan om barnfattigdom om integrationspolitiken och att även i utsatta, invandrartäta områden, lyckas skapa förutsättningar att rejält kapa arbetslöshetstalen. Där finns det tankar från regeringen som mycket väl kan vara en rejäl språngbräda ut ur arbetslöshet för många.
Till sist; det kan säkert påvisas att sänkta skatter som leder till ökad konsumtion och fler arbetstillfällen på lång sikt också leder till att fler får ett arbete,tar sig över fattigdomsstrecket och inte längre lyfter ekonomiskt bistånd.
Det är detta som idag påstås redan ha skett utan att den verkliga statistiken om ekonomiskt bistånd visar något av detta.