Persbrandts eget välmående och andras utsatthet

Det finns de som reagerar med ryggmärgen och direkt lägger upp sina moraliska betänkligheter över att Mikael Persbrandt har dömts för ringa narkotikabrott.

Oftast samma personer tycks nu anse att hans uppdrag som ambassadör för Unicef inte klingar i rätt ton till vad han dömts för.

Så kan man, med den där ryggmärgsreflexen, säkert tänka om man tillåter sig. Men man kan också tänka ett antal andra saker som att Mikael Persbrandts personliga välmående och eventuell problematik i detta inte på något vis behöver vara en belastning för honom i uppdraget som Unicef-ambassadör.

När Persbrandt blev utnämnd till Unicef-ambassadör 2006 så kan organisationen inte ha varit omedveten om den publicitet som funnits kring hans person som inte på något vis enbart varit positiv sådan.

Han fick uppdraget för sitt djupa och äkta engagemang för alla barns rätt till ett värdigt liv och jag kan inte se någon motsättning mellan detta och de personliga problem som Mikael Persbrandt har att brottas med. 

Det är kanske snarare tvärtom att han bättre än många andra vet hur viktigt det är att ge alla en så bra grund som möjligt att stå på. 

För övrigt visar också hans fru Sanna upp en ärlighet och en tydlighet i hur problematiken ser ut.

Gå på ett Alanon-möte eller ett ACOA-möte och lär dig om beroendesjukdomarna. Lär dig att var och en som är vuxen har ansvar för sitt eget liv, sitt eget mående och faktiskt i slutändan: sin egen lycka. Livet är inte slut för att ens farsa/morsa/flickvän/pojkvän/barn har ett beroende. Det går att göra något åt det. Det går att välja livet.  

Inget hymlande där inte.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *