Är Juholt ett utropstecken eller en parentes?

När Mona Sahlin för drygt 4 år sedan valdes till partiordförande för Socialdemokraterna så skedde det förvisso efter en valförlust halvåret innan, men ändå i ett lägre där många socialdemokrater hade invaggats i en tro att förlusten mer berodde på Göran Persson än på partiets politik.

Partiet hade i opinionen halvåret efter valet 2006 stigit från 35 till strax över 40 procent samtidigt som Moderaterna låg någon procent över deras valresultat.

Socialdemokraterna låg sedan på runt 40 procent eller högre fram till en störtdykning i april 2009. Man hämtade sig upp till runt 35 procent ända fram till maj förra året när tappet ner till en nivå som motsvarar valresultat på 30 procent.

Man hade ett stöd på samma nivå, eller högre, som valresultatet 2006 ända fram till den tidpunkt när man tillsammans med MP och V presenterade sin gemensamma skuggbudget i slutet av april förra året. Nästan direkt efter den sjönk man ner till en nivå som motsvarar valresultatet ganska väl.

Men jag tror att det avgörande misstaget, som också hämmade möjligheter till en större förnyelse av partiets politik under Sahlins ledning, var när det rödgröna samarbetet med MP och V blev ett faktum. Hade det stannat vid et ursprungliga beskedet om ett samarbete enbart med MP hade förutsättningarna varit betydligt större.

Så där har Håkan Juholt helt rätt. Det var ingen bra idé. I alla fall inte i den konstellation det nu blev under 2 års tid. Det hämmade Mona Sahlins möjligheter att förnya partiet och det hämmade det rödgröna regeringsalternativets möjligheter.

Sedan är det givetvis mer djupgående än så, men marginalerna i valet var faktiskt inte större än att man med lite mer timing och bättre framförande hade kunnat lura till sig regeringsmakten trots det torftiga innehållet.

Nu är det dags för en ny partiordförande och en förnyelse som den här gången ovillkorligt måste bli större och tydligare än förra gången för fyra år sedan.

Förnyelsen i sig, som fram till för några veckor sedan mest liknade ett kaos under Berit Andnors ledning, ändå tycks innebära mer omfattande personförändringar än vad Mona Sahlin lyckades med. 

Just på den punkten ser det betydligt mer spännande ut än före nomineringen av Juholt.

För övrigt är jag ganska säker på att Juholt inte på något vis var den person som Sahlin personligen hade velat se efter henne. Jag tror inte ens att han var på hennes fem i topp.

Men även om person är viktig så gäller det att också lyckas förändra och formulera en politik med tydliga visioner och idéer som gör skillnad jämfört med tidigare. Och inte minst; få ett mandat från partiet att också genomföra förändringar. Hur mycket morrar det egentligen bakom ryggen på honom?

Till detta kommer det knepiga i att finna samarbete med andra partier som kan utgöra ett tydligt regeringsalternativ inför valet 2014. Juholt är inte imponerad av det rödgröna samarbetet och frågan är hur han kommer att formera sina tankar och sitt parti när valet 2014 närmar sig. 

Juholts första veckor som den kommande ledaren har, trots att vi egentligen inte vet vad det kommer att innebära, varit en trevlig bekantskap och som definitivt kommer att friska upp den inrikespolitiska debatten rejält i jämförelse med vad vi har sett med Mona Sahlin.

Juholt har inte några närmare 45 närmare procent att starta sitt partiledarskap ifrån. Han start från den nivå partiet fick i valet och allt annat än ett lyft är egentligen inte att vänta. Hur stort det blir och hur länge han lyckas bibehålla det är en annan fråga.

Helt avgörande är att inte tappa greppet ett halvår innan nästa val på grund av att partiet ännu en gång har misslyckats med att formulera och genomföra den förändring som väljarna i två val på raken givit partiet smisk på fingrarna för.

Till sist; som jag sagt tidigare så är Juholt och Socialdemokraterna också beroende av hur Alliansen klarar av sin förnyelse och hur dom lyckas engagera och skapa förtroende. Det är inte alldeles självklart att en framgång behöver komma tack vare egna meriter. Det kan likaväl bero på andras misslyckanden. Eller i alla fall vara en kombination.

Andra bloggar om S förnyelse: Martin Moberg, Annarkia, Peter Högberg, Kent Persson, Roger Jönsson, Johan Westerholm, Peter Andersson