Gör jämställdhet våra barn psykiskt sjuka?

Vissa dagar vet man inte om det är 1 april och någon som skojar friskt med oss på debattsidorna.

Ett sådant exempel finns i Göteborgs-Posten idag där professor Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström får lägga ut en text som bland annat påstår sig se en koppling mellan ungdomars psykiska ohälsa, det faktum att båda föräldrarna idag arbetar mer och att vi separerar våra barn från oss och lämnar dom på förskolan redan när dom är 12 månader.

Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

Det är inte första gången som just Annica Dahlström knyter an till att kvinnors ovillkorliga närhet till sina barn är en orsak till att våra barn mår dåligt.

Redan 2007 var hon i farten och påstod då att kvinnor bör stanna hemma med sina barn i minst 3 år för att en brist på mammakontakt leder till individer som är osäkra, aggressiva, stresskänsliga och löper ökad risk för alkohol- och drogmissbruk.

Den gången såg Agnes Wold, läkare och docent i mikrobiologi/immunologi vid Göteborgs universitet, tillsammans med tre kollegor till att smula sönder Dahlströms fakta och konstaterade om ovanstående påstående följande:

Hon drar dessa slutsatser med hänvisning till djurförsök av maternal deprivation . Denna försöksmodell innebär att djurungar får ligga ensamma och hungriga och pipa på ett kallt burgolv. Att jämföra detta med situationen för barn som vistas på dagis eller med sina fäder är både dumt och elakt mot pappor och förskollärare.
  
Vetenskapliga studier visar tvärtom att dagis från ettårsåldern gynnar både matematiska, språkliga och sociala förmågor hos barnet. Ju tidigare start i förskola, desto större effekt och resultaten står sig efter kontroll för social bakgrund. Umgänge med pappan gynnar också barns intellektuella utveckling enligt både svenska och internationella studier.

Nu är hon återigen inne och skuldbelägger i princip alla föräldrar i det här landet för att de alldeles för tidigt lämnar sina barn på dagis och att detta är grunden till att dom senare i livet kan komma att må dåligt med självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka som resultat.

För 4 år sedan var det en ökad risk för alkohol- och drogmissbruk. Nu har hon lagt till en rad andra allvarliga följder på listan över vad vi utsätter våra barn för när dom lämnas på förskolan och separeras från, inte föräldrarna, utan sin mamma i första hand.

Att det är just en kristdemokrat som jublar över dagens debatt-artikel är kanske inte så konstigt. Tråkigt bara för dom att en av deras största frågor det senaste decenniet, vårdnadsbidraget, också är ett av de allra största fiaskon vi har skådat under samma period.

Det som går att läsa idag är en förlängning av det resonemang som fördes av Annica Dahlström redan 2007 och som redan den gången bemöttes med kraftig kritik.

Trots detta fick vi en fortsättning som driver samma bakomliggande orsak, att mammorna borde vara hemma med sina barn mycket längre, som den allra viktigaste orsaken till det mesta som sedan kan bli en problematik i barnens liv.

Dum fråga, men varför blev så många missbrukare på den tiden när nästan alla mödrar var hemmafruar istället? Psykiska problem på grund av separationsångest från sin mamma i vuxen ålder?