När en ambition blir offentlig kommer knivarna fram
Det är intressant att se hur kommentarerna sakta men säkert kommer efter att Mikael Damberg det annonserade sitt intresse att vara med och ta ansvar och leda partiet i förändringsprocessen.
Det har varit mycket tyst och få har offentligt vågat yppa vem deras kandidat är. När nu Damberg, om inte sagt att han vill bli ledare för partiet, så i alla fall sagt att han vill vara med och göra det så kommer också skitsnackarna i partiet fram.
Det är precis som om de har legat i sina gropar och väntat på att få angripa honom.
Jag har ingen uppfattning om hur Damberg var som SSU-ordförande. Jag vet att det var interna strider under många år, bland annat under hans år som ledare, men inte hur han hanterade detta.
Om det nu är så som Tony Johansson beskriver det hela på Newsmill så skulle jag snarare se det som att Mikael Damberg har den styrka att lyckas driva igenom tuffa förändringar som faktiskt är exakt det som Socialdemokraterna har ett skriande behov av just nu.
Att hamna i knät på partiet som Mona Sahlin har gjort är i alla fall inte vägen mot en nödvändig förändring. Det handlar om att vilja, våga och lyckas förändra ett slumrande parti på samma vis som Fredrik Reinfeldt gjorde med Moderaterna efter valet 2002.