Näthatet som provoceras fram av traditionell media

Det är så himla enkelt att använda epitet som näthat och i den bagen lägga allt som har med kritik att göra som den utsatta parten inte håller med om.

Det råder ingen tvekan om att det finns ett hat och att det förekommer kommentarer och hela texter som inte ligger på rätt sida den gräns som anständigheten borde utgöra.

Men det finns också en lång rad sammanhang där det inte alls är konstigt att människor blir enormt upprörda och reagerar med en ryggmärgsreflex som innehåller en total konfrontation med en annan människa och som självfallet inte är något som man som utsatt uppskattar.

Näthatet får vissa att sluta uttrycka och uttala sig i olika mediala sammanhang på samma vis som tidigare. Det kan vid en första anblick kanske ses som något odelat negativt, men frågan är om det verkligen är på det viset?

Göran Fröjdh beskriver det mycket bra på sin blogg:

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

I det här sammanhanget kan man exempelvis lägga in en förvånad Ulf Nilsson och hans krönika om det pursvenska och nu i veckan den krönika som Marcus Birro fick utstå sådan kritik för och som nu föranlett honom att sluta twittra efter alla hårda ord och andra ifrågasättanden som han fick utstå bland annat från Magnus Betnér.

image from d.pr

Birro skriver krönikor i en av Sveriges största tidningar. Han pratar i radio och han medverkar som fast bisittare i TV4. Kort sammanfattat så har han skapat sig en stark plattform där han förmedlar sina tankar och åsikter till svenska folket på en helt annan grund än vad han gjorde för 10-15 år sedan som relativt okänd arg poet från Göteborg. Det här har han givetvis inte fått som en skänk från ovan. Han har visat prov på något där det ena lett till det andra. 

Denna plattform, och varumärke som det faktiskt handlar om i hans fall, innebär inte bara en frihet att från härtat kunna säga exakt vad man tycker och tänker om sina upplevelser i livet och sin syn på omvärlden. Det innefattar också ett enormt stort ansvar att faktiskt kunna bemöta de reaktioner som allt detta framkallar.

Om man varje gång det uttrycks mer eller mindre skeptiska ord, från vissa eller flera, om det man förmedlar väljer att vända taggarna utåt och prata om hatets lakejer och andra ord som direkt försätter diskussionen i en återvändsgränd så har man inte uppfatta sin egen roll. När man dessutom betänker vilken enorm kärlek och vilket starkt stöd som nämnde Birro har i ryggen så blir det ännu svårare att förstå.

Det finns dom som inte gör något annat på nätet än försöker provocera och uttrycka just det hat som man generaliserar om alldeles för ofta. Men det finns alldeles för många delar av den här debatten för att man bara ska kunna säga på det vis som nu sker. 

Hat är en sak. En debatt med diametralt olika åsikter är en del av vår demokrati och om man inte klarar av att hantera kraftigt kritiska åsikter efter det att man har skrivit en krönika som verkligen berättigar kraftfulla ifrågasättanden och kritik så kanske man inte bara ska fundera på att sluta twittra.

Uppdatering:

Niclas Strandh skriver bra i ämnet i sitt inlägg "Hat är något annat än Internet" och Brit Stakston tar upp det allvarliga i hur bristande digital kunskap påverkar oss alla.

Uppdatering 2:

Även Jocke Jardenberg har skrivit om näthat och har satt upp några olika punkter som tar upp hur relationen borde se ut mellan kändisarna, medierna och ”den vanliga människan på nätet”:

  • Se inte ner på de som vill prata med dig, inte ens om de är arga och stavar dåligt. Ribbing kallar dem ”svaga personer”, och ser du det så kommer du att börja agera utifrån det förhållningssättet. Försök istället förstå varför de säger som de gör och ta diskussionen med dem.
  • Göm inte undan kommentarerna. Lyft istället fram det som är bra – både i det aktuella sammanhanget men också utanför. Hylla de som engagerar sig, även om de inte håller med dig. Ge dem också utrymme och se dem växa med det.
  • Lägg inte ut ”granskning” på någon annan. Det är klart att det tar tid att läsa själv, men fundera ett ögonblick på hur det egentligen känns för den som kommenterar. Du visar att du inte är mer intresserad av deras syn på saken än att någon helt annan, och okänd, först ska granska dig. Det är alltså inte bara viktigt för att det finns en uppenbar risk för rena misstag utan för vad det säger om er relation.
  • Involvera de som vill ta samtalet i kuraterandet av det. Det finns massor av tjänster ute på nätet som redaktöras av publiken, och det är inte det minsta svårt att integrera det synsättet i kommentarsfälten heller. Låt tekniken vara med och jobba för dig och dina samtalspartners.
  • Och mest av allt – ta samtalet. De som har bäst framgång i samtalet med sin publik är ju de som faktiskt pratar med den, och inte bara till den. Det finns det gott om exempel på.

Det finns väl egentligen inte så mycket att anmärka på alls i det han skriver. Respekt är väl en bra sammanfattning.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *