Vi kan inte skydda oss mot självmordsbombare

De exakta omständigheterna kring lördagens självmordssprängning i Stockholm klarnar successivt, men mycket återstår att få veta för att kanske kunna se hur sambanden ser ut. Om han var ensam eller om det finns en bredare bas av engagerade personer i planeringen bakom.

Det vi har fått veta är att den familj han lämnat ensamma finns i England och att det är där han har varit bosatt under ganska många år när han uppenbart har förändrats och skapat den aggression och det hat som ledde fram till lördagens händelse.

Parallellt med att försöka reda ut och skapa en bild av själva sprängningen så pågår också en diskussion om hur skyddet mot sådana här händelser ser ut i Sverige.

Jag vet inte men någonstans så känns det som om vi har ett omöjligt uppdrag att lösa om vi tror att vi ska kunna skydda oss emot vad som skedde i lördags. 

Det handlar som sagt om en man som har levt sitt liv i England under ganska många år och nu var hemma hos föräldrarna i Tranås på besök sedan några veckor tillbaka.

En svensk medborgare utan någon brottslighet bakom sig som kommer hem och hälsar på. En lördagsmorgon sätter han sig i sin Audi och tar E4 upp till Stockholm för att väl förberedd, på egen hand eller med bakomliggande hjälp, klä sig med bomber och vandra ut i julhandeln för att döda sig själv och så många andra som möjligt. Han misslyckas, som tur var, med sitt primära mål. Det är bara han själv som stryker med.

Hur ska vi kunna skydda oss emot en man som denna?

Jag vet inte hur det skulle se ut och om det är ett samhälle som vi vill leva i. Att skydda sig emot och försöka spränga planer som sker i kretsar som är dokumenterade riskfaktorer är en sak. Att hitta en nål i en höstack en lördag i julhandelns Stockholm är en helt annan och nästintill omöjlig sak.

Läs även andra bloggares åsikter om