Våra vänners liv – sympatiska mäns problematiska vardag

Jag har för första gången på mycket länge följt en tv-serie när jag under tio veckor varje måndag tittat på "Våra vänners liv" i SVT.

Anledningen är givetvis att den har varit bra, även om den kanske var något avsnitt för lång, och att den varit annorlunda jämfört med en hel del annat som visats på senare år.

För mig är den en serie som på ett helt annat sätt, och betydligt mer realistiskt än i många andra fall, visar upp de komplikationer som finns för män i dagens samhälle. Det handlar inte bara om att som man själv vilja vara en del av det moderna samhället.

Det handlar om så många andra saker och det som den här serien framför allt visar upp är en dialog mellan män som på ett helt annat sätt trycker på vardagliga problem istället för att hamna i ett läge där det blir grabbigt och neanderalaktigt med fylla och annat schablonmässigt.

Visst finns det schabloner och en förutsägbar story i Våra vänners liv, men det förutsägbara ligger på en annan nivå och är snarare mänsklig och melankolisk än grabbig och macho.

Bara det faktum att vi ser fyra svenska män träffas och samtal runt en middag utan att det landar i fylla och misär är faktiskt något helt nytt.

Vi har ingen söndersupen man med stora psykiska problem. Vi har fyra svenska män som brottas med sin vardag i sina olika faser i livet och försöker göra det så bra dom bara kan. Ibland får dom stanna, ta om och börja på nytt, precis så som det är i livet, och en del saker klarar de helt enkelt inte av att hantera färdigt innan de står inför fullbordat faktum och där facit inte blir det som man egentligen ville.

Det här handlar inte heller bara om hur svenska män av idag lever sina liv utifrån helt andra förutsättningar än vad deras egna fäder gjorde. Det handlar i lika hög grad om en ny verklighet för kvinnorna och där även den gamla synen på mannen kan vara grogrund för en konflikt som visar sig olöslig. 

Visst kan man tycka att det gick lite för långt innan Pontus i serien insåg att det var sin dotter han skulle bry sig om och inte den nya flickvännen från jobbet som ville ha honom för sig själv. Men även detta visar upp något som håller på att förändras och där kvinnor som dras till män med mer makt och högre status i dagens samhälle får problem när fler och fler av dessa män faktiskt lägger större fokus på sin roll som pappa.

Man kan som kontrast till detta se singelkillen David som blir upp över öronen förälskad i en gift kvinna som dessutom är en framgångsrik företagsledare som lägger all sin lojalitet på sitt jobb. Här ser vi egentligen det omvända jämfört med vad vi har varit vana vid. Det som brukar vara en kvinna som blir fångad av en framgångsrik man är istället en man som blir förälskad i den framgångsrika kvinnan som inte låter förälskelsen påverka hennes val av lojalitet. Det är jobbet som gäller och detta kan David inte acceptera. I en annan serie med ett omvänt traditionellt läge med framgångsrik man och förälskad ung kvinna så hade vi sannolikt sett kvinnan offra sig och leva tillsammans med mannen på hans villkor.

Det är inte bara avslutningen igår som gör att man kan dra paralleller till Notting Hill med Hugh Grant och Julia Roberts. 

Det går även att se traditionella mönster brytas av Mats som lever med en framgångsrik kvinna och vars far inte kan acceptera hur Mats går omkring och inte gör något som i hans ögon är tillräckligt viktigt ur ett traditionellt perspektiv. Det är först när han anpassar sig till sin svärfars herrklubb och företag som det hela synkar mellan de två männen från olika generationer. Det som krävs är ett spel från Mats sida som vi tidigare har sett kvinnor tvingas till för att få uppskattning.

En annan spännande detalj i serien är hur man har valt ut musiken som följer oss genom alla delar av historien. Istället för nykomponerad musik specialgjord för serien så handlar det genomgående om befintlig musik skapad av Niclas Frisk och Andreas Mattson som skapar en sammanhållande känsla i olika situationer genom berättelsen.

Vid sidan om serien har det också pågått en debatt, och kritik, i DN om densamma som är lite svår att förstå men som visar upp hur komplicerat det är att göra annorlunda jämfört med vad vi är vana vid.

Jag tror inte att någon, i alla fall inte jag, ser Pontus före detta fru som en egoistisk kvinna som lämnar Pontus i sticket för att satsa på sin egen karriär. Man behöver inte spekulera i några mer spektakulära bakomliggande omständigheter till hennes val än att relationen har dött ut. Det är beskrivningen av en separation och de svåra delar man förr eller senare måste greppa för att kunna gå vidare i livet.

Jag tycker inte heller att det är konstigt att man ser Pontus nya flickvän som en egoistisk kvinna som inte bryr sig om hur Pontus ska hantera relationen till sin 9-åriga dotter. Det är så hon agerar och det är så hon fullt rättvist blir bedömd.

Det är en serie som är feelgood-television men det är feelgood med ett innehåll och en underton som vi inte har sett i svensk tv tidigare.

Som sagt; visst finns det en stor portion förutsägbar del av storyn, men det landar i något som ändå är en bra beskrivning av det samhälle som har förändrats i en riktning som vi alla har glädje av i det stora perspektivet även om alla individer inte tycker så.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *