Socialdemokrater som vänder under galgen – på riktigt eller på låtsas?

Det är slående vilka insikter som många socialdemokrater visar på prov på i dessa dagar.

Det som en valförlust inte kunde råda bot på har den andra med besked ändrat på. Att Mona Sahlin kastade in handduken har hjälpt till i processen och vi ser nu en självkritik från många håll som många socialdemokrater aldrig någonsin har varit i närheten av att behöva snudda vid.

Trots detta så verkar toppen på pyramiden ha fällt ner skygglapparna och stoppat in rejält med bomull i öronen. Valberedningen för att plocka fram Mona Sahlins efterträdare är handplockad av förlustgeneralen Ibrahim Baylan och namnen i gruppen andas enligt många inte speciellt mycket ny luft och förändring.

Processen kommer av allt att döma bli en tillstängd historia där en kandidat står som ett givet val vid kongressen i mars. Att låta kandidater ställa sig emot varandra och presentera sig och sina idéer för partimedlemmarna hade annars varit ett moget beslut och något som på ett tydligt vis skulle markera redan här och nu att Socialdemokraterna ska bli ett annat parti. Givetvis med sina stolta traditioner i ryggen som en styrka att ta partiet in i framtiden, men genom att agera på ett annat vis för att utse sin ledare in i denna framtid. 

Lena Sommestad sammanfattar socialdemokraternas situation på ett mycket bra sätt i ett blogginlägg:

Tidigare fick det Socialdemokratiska partiet ständigt stimulans och ny kunskap från de många medlemmar och organisationer, som inte kämpade om partipositioner utan hade andra uppgifter och intressen i samhällsbygget. Men idag är många av dessa medlemmar och organisationer inte längre närvarande i partiarbetet – och partiet har försummat att bygga upp nya kommunikationskanaler för lärande. Kvar har blivit ett parti av politiker som producerar förslag, men utan att grunda dessa förslag i en egen samhällsanalys. Resultatet blir osammanhängande och ointressant.

Det är det här som så många socialdemokrater arbetade för att ta till makten igen vid valet i september. Frågan är vad som hade hänt om de faktiskt hade lyckats upphäva tyngdlagen och vunnit regeringsmakten tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Så snabbt som detta samarbete avvecklades efter fiaskot i valet så tror jag inte ens att rödgröna sympatisörer med ro hade kunnat sitta still i båten.

Jag har ingen som helst aning om vem det är som har sagt "nej, nej" som om ett tag kommer att säga "ja tack" att efterträda Mona Sahlin som partiordförande i Socialdemokraterna. Det är möjligt att valberedningen kommer att klara och tydliga direktiv om att det är en kraftfull förändring som deras kandidat måste kunna stå för.

Om socialdemokraterna väljer en ny ledare utan att det också blir en kraftigt förändrad syn och verklighetsanpassning av politiken så har man lurat sig själva ännu längre in i den återvändsgränd som så många nu påstår sig vilja ta sig ur.

Om man dessutom tror att denna nya väg ska riktas längre vänsterut så tänker man också där helt fel. Även detta borde vara en starkt vägande faktor för att låta några olika kandidater ställas emot varandra för att verkligen få se åt vilket håll partiets politik ska föras.

För trovärdighetens skull är det också avgörande att det är nya personer som för fram ett nytt budskap och en ny riktning i politiken. Att omvärdera och slänga den politik som man för bara några månader sedan ville regera landet med i papperskorgen för att nu ta avstånd till denna och förespråka helt andra lösningar kräver sin man eller kvinna.

Att erkänna misstag är en sak – att göra en kovändning i riktning emot där folket står i en fråga behöver ta sin tid för att vara trovärdig och behöver också innehålla en stor andel nya ansikten som inte är nedtyngda av det haveri som Socialdemokraterna just nu står mitt inne i.

När Socialdemokraterna nu presenterar sin eftervalsanalys så noterar jag särskilt en sak som Morgan Johansson säger på frågan om förslaget till ny förmögenhetsskatt, och dess betydelse för valresultatet:

Vi tror inte att den haft någon större betydelse. De som betalar den röstar ändå inte på Socialdemokraterna.

Det kan tyckas vara en självklarhet att ha den analysen. Samtidigt säger det mycket om grundinställningen till väljarna. Det är självklart så att ingen tycker att allt med ett partis politik är strålande och tilltalande.

Men någonstans handlar det inte enbart om vilka väljare man vänder sig till utan också om vilka signaler man sänder ut. Om den uttalade ambitionen är att alla är potentiella socialdemokratiska väljare, och att politiken ska attrahera så många som möjligt, så är det livsfarligt att inbilla sig att en fråga inte är viktig för att den ändå inte berör de som röstar på partiet.

Om man inte har detta med sig i arbetet med en ny politik så har man direkt missat en mycket viktig del.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik