Mona Sahlin bevisar att hon varit en dålig ledare

Det ska konstateras att det på ett vis är befriande att höra Mona Sahlins verkliga åsikter som hon igår tillät sig att förmedla. Men oavsett detta, hur ärligt det nu än må vara, så är det nästan sorgligt att skåda.

Mona Sahlin har just förlorat med sitt parti och det regeringsalternativ hon gick till val med, och tagit konsekvenserna av detta och beslutat avgå som partiordförande. Att hon tar konsekvensen är följdaktligt, men att hon har gjort detta med en så fundamentalt förljugen bild av vad hon uppenbarligen själv tror på är på gränsen till lurendrejeri gentemot sina väljare.

Mona Sahlin var inte något självklart val när Göran Persson skulle efterträdas. Det skulle helst vara en kvinna och hon var inte överst på den listan och det fanns dessutom manliga kandidater som utan kvotering på partiledarposten hade gått före henne. Att hon inte fick jobbet med det stöd och den uppbackning som krävdes blir extra tydligt nu när hon säger vad hon tycker och tänker.

Politiken som partiet har bedrivit har inte varit i linje med vad hon ville och det regeringsalternativ hon gick till val på, tillsammans med V och MP, var inte heller det som Mona Sahlin ansåg vara det bästa. Hon blev, precis som de flesta av oss konstaterade redan då, påtvingad att ta med Lars Ohly på tåget.

Sammanfattningsvis bevisar allt det här att Mona Sahlin har haft ett för dåligt underlag att agera som partiledare och statsministerkandidat. För detta bär även en stor del av den övriga centrala partiledningen ett mycket stort ansvar.

Men framför allt är det ett slutgiltigt bevis över att Mona Sahlin är en dålig ledare som inte har haft kraften och förmågan att ta sitt parti längre in i framtiden, baserat på sina egna tankar om hur detta ska se ut, och därmed möta människor i deras vardag.

Hon har sannolikt varit kraftigt tyngd av sin lojalitet till partiet och detta har låst henne mest av allt. Mona Sahlin borde ha kastat in handduken redan när det gick upp för henne att hon inte slapp undan Vänsterpartiet och att den gemensamma rödgröna politiken sedan hamnade långt bortifrån vad hon själv trodde på. Hon borde ha avgått redan då. Det hade hedrat henne mer än att ta sitt parti genom en valrörelse och en förlust med något som för henne bara var ord utan personlig passion.

Det var just därför vi inte såg henne blixtra till förrän sista veckan innan valet när det dök upp ett halmstrå, i form av Annica Holmqvist, som hon verkligen kunde gå igång på och agera så passionerat och ärligt som hon inte hade kunnat göra med partiets politik i övrigt.

Avslutningsvis ska också sägas att även om Sahlin inte har förmedlat ett budskap hon har trott på så är hon långt ifrån ensam. Det dyker nu upp sossar under var och varannan sten som helt plötsligt tycker som hon gör fast att det låtit på ett helt annat sätt tidigare.

Eftertänksamhetens kranka blekhet eller vanlig mänsklig feghet?

Det som också går att konstatera är att det blir ännu trängre i mitten av det politiska landskapet om Mona Sahlins linje går vinnande ur striden om socialdemokraternas framtid. men åt något annat håll kan partiet knappas gå.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *