2010 – kultur, sport och nöje

Det har varit ett år som har innehållit så mycket som både är värt att komma ihåg och dra lärdom av.

Det här är inte tänkt att på något vis vara en heltäckande genomgång av vare sig ämnen eller detaljer utan just bara ett personligt urval av ett antal händelser och personer som har etsat sig fast i mitt minne.

Alla de politiska frågor som jag ältat och vänt in och ut under året får stå tillbaka för lite annat av allt som påverkat mig under året. Det kanske kommer i en annan betydligt torrare sammanfattning.

Årets vinterolympiska upplevelser

OS i Vancouver var ytterligare ett mästerskap av framgångar för Sverige. Hellner, Kalla, Ferry, Curling-laget och en rad andra genomförde storartade prestationer. Men det är några andra saker som jag har fastnat extra mycket vid.

Anja Pärsson kom till detta sitt sista OS med den extrema förmåga till formtopp som blivit hennes signum. I störtloppet är hon på väg att i sämsta fall ta ett silver när olyckan är framme och hon handlöst faller i en till synes evighetslång färd innan det tar stopp. Alla undrar då bara om hon ens kommer att kunna resa sig. Det gör hon. Mödosamt och med grimaser.

Dagen efter ställer hon sig på startlinjen i samma backe för att försöka övervinna sin egen rädsla i kombinationsstörtloppet. Hon lyckas med det och bestämmer i sista sekunden sig för att även köra den avslutande slalomdelen. 

Även detta sker på ren jävlar anamma och hon vinner till slut en bronsmedalj när Lindsey Vonn kör bort sig.

Alldeles oavsett vad Anja tidigare har vunnit så är detta den allra största enskilda prestationen i hennes karriär. Om hon inte redan hade fått bragdguldet två gånger, minst en gång för mycket, så skulle hon självfallet ha fått utmärkelsen i år. En större bragd var det ingen som genomförde i svensk idrott 2010 och få andra bragder i hela historien kan mäta sig med detta.

Det andra starka minnet från Vancouver är Per Elofsson.

Elofsson egen karriär är sedan ganska länge nu avslutad och han fanns på plats som expertkommentator för SVT och det var den svenska succén på herrarnas skiathlon, med Hellners guld och Olssons brons, som har fastnat i mitt huvud.

Det kan tyckas vara märkligt att som expertkommentator inte ha en bättre självbehärskning än vad han där och då lyckades visa prov på. Men om man betänker bakgrunden till varför det sker så tror jag att det blir betydligt mer begripligt.

Per Elofsson såg den prestation som hela det svenska laget lyckades med under loppet. Han såg den första svenska guldmedaljen i längdåkning på distans, sedan Gunde Svans i Calgary 1988, bärgas och han visste givetvis vem det var som han själv och många andra trodde skulle ha blivit denna nästa guldmedaljör redan för 8 år sedan. 

I kampen för att ta sig tillbaka igen till OS 2006, efter det att baneman Mühlegg hade kastats ut från arenorna, så insåg han att det inte heller den här gången skulle räcka till. Nu var hans kropp inte längre mottaglig för vad som krävdes.

Jag tror det var detta som utlöste den enorma känslostorm som Per Elofsson inte hade en chans att värja sig emot.

Årets bästa feelgood-television

Det är förmodligen något av det mest otippade, men faktum är att Plura Jonsson har varit en framträdande person i både de två svenska TV-program som har framkallat den skönaste känslan under året.

Under våren sände undanskymda TV8 matlagningsprogrammet "Mauro och Pluras kök" där nämnda herrar lagade mat hemma i Pluras kök tillsammans med ett par inbjudna gäster varje vecka.

Det var ett matprogram, men så mycket mer än så. Det var ett briljant tv-program som slog an exakt rätt ton och som höll sig ovanför alla pinsamma gränser som så ofta kan skådas i TV. 

Mauro Scocco är en långväga favorit sedan tidigt 80-tal och här visar han prov på en distans och en humor som man tidigare har kunnat ana i samband med någon dokumentär med honom för länge sedan, men som här får exakt rätt inramning. Han är sådär lagom butter och han slänger in sina klockrena gliringar, kommentarer eller parodier på andra kända personer. 

Plura Jonsson är en favorit som inte funnits med lika länge som Mauro, kanske sedan slutet av 80-talet, men som även han passar perfekt in här. Det mesta beror givetvis på att de två är kompisar och vet sina respektive roller. Plura går omkring barbröstad i sitt eget kök och lagar mat. Har man läst hans bok så har man redan tidigare fått en insyn i hans matälskande.

På samma vis var Plura en rättfram och ärlig deltagare i höstens oväntat stora succé "Så mycket bättre" på TV4.

Musikaliskt visste jag mycket väl var jag hade Plura och på det planet var det i första hand Petter och September som skapade en stora skara nya fans.

Vid sidan om själva artisterna som medverkar i programmet så är den stora vinnaren i detta TV4 som för första gången på hur länge som helst har lyckats skapa något som näst intill utan ifrågasättande går rakt in i tittarnas hjärta och som är en oväntad succé så långt bort ifrån det som den kanalen vanligtvis lyckas skapa.

Ingen programledare som själv tar fokus ifrån de medverkande. Inga tramsiga intriger som skapas av ett produktionsteam och inga andra TV4-maneér som stör tittarens upplevelse. Det skulle i så fall vara reklamen, men den får vi bortse ifrån.

Det känns äkta och genuint och skapar feelgood-television av yppersta märke.

Årets Zlatan

Det råder inte heller det här året någon tvekan om vem som är vår störste fotbollsspelare och som utan några tvivel måste anses vara den allra störste genom alla tider i svensk fotboll.

Zlatan gick till Barca där det inte riktigt funkade i relationen med tränaren. Men han bidrog i allra högsta grad till Barcas framgångar och till att vinna ännu ett guld i ytterligare en stor liga.

Hans höst i Milan understryker hans storhet och vi ska nog som svenska fotbollsfans bara vara glada så länge han fortsätter spela. Efter honom kommer ett stort tomrum utan någon som i dagsläget är i närheten av hans klass. Det visar om inte annat hur outstanding han är varje år som Guldbollen ska delas ut. 

Årets tal

Hur lite rojalist jag än är så går det inte att att undvika att fastna för det tal som Daniel Westling höll till sin fru kronprinsessan Victoria på deras bröllopsfest.

Inte bara det att han lyckas förmedla en äkta känsla av kärlek utan att också lyckas balansera sitt tal, både på svenska och engelska, på en nivå som jag tror överraskade de flesta.

 

Årets sommarpratare

Per Holknekt har varit en person som jag följt sedan han steg in i Big Brother-huset för tio år sedan och där blev en profil. Han satt sig där efter att ha genomgått en behandling för sin alkoholism och har efter detta rönt enorma framgångar med Odd Molly.

I sitt sommarprogram i slutet av juni fick vi lyssna på historien före 2000 och vad som lett fram till denne supersmarte killes framgångar, men också stora personliga misslyckanden, genom åren i USA och med vilken enorm känsla över vad som är rätt i framtiden till slut har lyckats fullt ut både yrkesmässigt och privat.

Årets musikaliska mästerverk

Hur mycket jag än tycker att Håkan Hellström är en fantastisk artist, och med sitt nya album "2 steg från paradise" så kommer han det här året inte i närheten av det som Robyn har lyckats prestera med sin Body Talk–trilogi. 

Att ge ut tre album samma år är bara det unikt i vår tid. Att dessutom ge ut tre album som var och ett för sig och alla tre tillsammans står sig i en jämförelse med allt annat är en prestation.

Jag skulle vilja påstå att det är det bästa som någonsin har gjorts av en svensk artist i den här genren. Det finns egentligen inte en dålig låt bland alla dessa och helheten smälter samma till en naturlig enhet.

Robyn visar att envishet och en egen linje i sina val leder till framgång, något som hon också understryker i det här talet till fansen:

 

Avslutningsvis några "årets" med kunglig anknytning.

Årets skygglapp: Kungen som bemötte boken om honom med orden "Vi vänder blad och ser framåt" 

Årets caféägare: Kungen som med sina kaffeflickor gav det ordet en hel annan innebörd.

Årets twitterkung: @kunggen och hans twittrande från det kungliga bröllopet 

 

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att Anja Pärsson, Per Elofsson, Plura Jonsson, Per Holknekt, Robyn och Daniel Westling ligger högt upp på min lista över personer jag uppskattat lite extra det här året.

Läs även andra bloggares åsikter om årskrönika, 2010, kultur, sport, nöje, robyn, plura, petter, per elofsson, charlotte kalla, per holknekt, daniel westling