Socialdemokraternas mödosamma resa

Det är en lång väg att vandra för Socialdemokraterna. Just nu tycks det mesta brisera och från varenda håll kommer det nu åsikter som hade varit omöjliga för bara någon vecka sedan.

När jag såg Mona Sahlin i gårdagens nyhetssändningar så såg hon ut att stå där med stort självförtroende. Vad anledningen skulle vara till detta har jag svårt att förstå. Det spelar ingen roll att partiet högst eventuellt hämtade tillbaka några röster den sista veckan innan valet.

Helhetsintrycket av Mona Sahlin är att hon är en loser. Om hon mot all logisk förmodan skulle lyckas överleva som partiledare efter den senaste händelseutvecklingen så är det ett oerhört svaghetstecken för socialdemokratin.

När Aftonbladet och Lena Mellin listar de tio hetaste kandidaterna att efterträda Sahlin om hon tvingas bort så är det inte någon vidare värst munter läsning – Thomas Östros, Jytte Guteland, Ibrahim Baylan, Veronica Palm, Stefan Stern, Morgan Johansson, Thomas Bodström, Håkan Juholt, Sven-Erik Österberg och Ilija Batljan.

Det kan inte ens bland inbitna sossar vara namn som får det att vattnas i munnen av förnyelse och visioner. Veronica Palm har jag tidigare nämnt som en med möjlig potential att växa, men att hon i det här läget skulle kliva fram och utmana Sahlin ser jag som otänkbart.

Jag läser rykten om att Ulrica Messing skulle ha tankar om att ta en match med Mona Sahlin om partiledarposten. Jag tror att hon har pondusen för att kliva fram efter något år utanför politiken och med ögon som är öppna för något nytt.

Jag kan även se namn som Niklas Nordström som en sådan person som kan komma lite utifrån och med andra tankar om hur en förnyelse måste se ut.

Även om Johanna Graf inte är en partiledarkandidat så har hon tankar och idéer som sossarna behöver. I en kommentar till Sahlins besked igår skriver hon bland annat så här:

 

Det andra tipset är från mig och handlar om omvärldskoll. En indikation på det är:

a) i vilken utträckning personerna i fråga haft andra uppdrag och jobb än politiska i sitt liv.

b) hur många vänner de umgås med som inte är partiaktiva i socialdemokraterna.

Säg att man till exempel skulle ha som krav att personerna som ska representera en modern socialdemokrati ska ha haft andra jobb än politiska i minst halva sitt vuxna liv och att minst hälften av deras vänner ska vara icke-sossar. Undrar hur många som då blir kvar?

En annan sosse som för det mesta är klok, och så även nu, är Peter Andersson som efterlyser "den försvunna berättelsen":

Jag är helt övertygad om att en avgörande förklaring handlar om brist på berättelse. Men till skillnad från förr kunde människor i sin vardag relatera till socialdemokratisk samhällskritik och visioner om ett rättvisare Sverige. Men val är också val mellan alternativ. I det ljuset måste partiets egen kris, brist på förmåga att berätta om ett annat Sverige, också jämföras med den som är motståndare.

Det är i de här två socialdemokraternas analys som problematiken sedan ganska lång tid ligger hos deras parti. Det handlar om att man blivit hemmablinda och vana vid att regera och att företrädarna har tappat fotfästet ute bland människor i deras vardag. 

Det är här den mödosamma resan måste ta sin början för partiet och vem som är kvinna eller man att lyckas leda detta tuffa arbete är mycket svårt att spekulera kring. Risken man nu löper är snarare att det bildas olika fraktioner i partiet som kommer ta lång tid att ta sig ur igen.

Läs även andra bloggares åsikter om 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *