Socialdemokraterna står utan ledare – driver fritt på havet

Det var inte oväntat att Mona Sahlin idag meddelar att hon avgår. Men hennes envishet har indikerat att det mycket väl kunde blivit en segdragen kamp fram till den extra partikongressen.

Nu blev det inte så och det är nog väl för henne. Efter att ha varit ifrågasatt av väljare, media och motståndare så har hennes partikollegor nu inte gett henne något val att fortsätta. Vad detta internt bottnar i vet vi ännu inte, men att det osar kring många av de som nu går ut och lovordar hennes storhet råder det ingen tvekan om.

Trots att hon varit med så länge i svensk politik, under hela mitt vuxna liv, så är det svårt att sätta fingret på något som hon verkligen har lyckats med.

Jag säger inte att det var en lätt sits att hamna i efter valet 2006. Partiet hade förlorat makten och hon var inte vare sig första, andra eller tredjehands-alternativet att efterträda Göran Persson. Hon fick ta över en socialdemokrati som redan hade tappat visionerna och initiativet över vad som var viktigt för framtiden.

Mona Sahlin hade inte förmågan att peka med hela handen och ta ett grepp över en rörelse som fastnat i sin egen historia. Det hade sannolikt varit en mycket svår uppgift för vem som än fått uppdraget efter Persson, men att just Sahlin inte lyckades är inte förvånande och något som i alla fall jag redan från början var rejält skeptisk till och som inte på något vis har vänt till en mer positiv inställning.

Det har varit ett hårt tryck på henne men det har inte varit över någon gräns som andra ledande politiker inte blir utsatta för. De ifrågasättanden som hela tiden har funnits där grundar sig i vad som har presterats och hur det egentligen aldrig heller under tiden som partiledare har blixtrat till och överraskat positivt.

Missbedömningar och ett trögt parti i ryggen kunde egentligen bara leda åt ett enda håll – till en svidande valförlust och ett till slut ofrånkomligt läge för henne som partiledare.

Om Mona Sahlin blivit partiledare efter Ingvar Carlsson, när det egentligen var meningen från början, så hade det kanske sett annorlunda ut även om jag mycket starkt betvivlar att hon hade lyckats ta Sverige igenom det som Göran Persson ändå gjorde på ett mycket starkt sätt. Om hon tagit vid redan för 15 år sedan så hade vi också fått se hennes politiska karriär ta slut betydligt tidigare än hösten 2010.

Men även om Mona Sahlin bevisligen inte har räckt till så är det inte så enkelt. Partiet har betydligt större bekymmer än en partiledare som inte lyckats lyfta partiet in i nutiden.

Är det något som jag vill lyfta fram som imponerande med Mona Sahlin en sådan här dag så är det hennes unika förmåga att ta sig tillbaka från motgångar och ständigt visa upp en inställning om att aldrig ge upp. Många andra hade givit upp betydligt tidigare och hade sannolikt aldrig ens kommit på tanken att ta sig an partiledaruppdraget efter det källarbesök hon fick genomlida i mitten av 90-talet.

Vad som nu sker inom socialdemokratin är ytterst osäkert och vem som först vågar sticka ut hakan och kandidera till posten som partiledare är inte enkelt att veta. Att Thomas Bodström sitter borta i USA med djup ångest just nu är jag däremot ganska säker på.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *