Skruvdragaren har blivit mannens spis

Själv har jag parkerat verktygslådan i källaren och använder den bara någon gång då och då när det verkligen är nödvändigt. Men det fanns en tid när även jag hade skruvdragaren intill sängen och träffade den fler timmar på en helg än vad jag träffade mina barn.

Jag skilde mig från detta påfrestande äktenskap när vi flyttade för 2,5 år sedan och har inte för avsikt att mer än i lagom dos smaka på renoveringarnas förbannelse i fortsättningen.

Om just detta ämne skriver Katarina Wennstam en mycket bra krönika i senaste numret av Fokus. Det är numera även männen som är låsta till sitt hem och det både i form av renoveringar och att de rent ekonomiskt, tillsammans med sina fruar, försätter sig i ett läge där hemmet inte på något rimligt ekonomiskt vis går att lämna.

Jag vet inte hur illa det är med den ekonomiska biten. De närmaste åren med allt högre ränteläge lär avgöra den biten. Men att männen antingen själva renoverar sig halvt till döds eller arbetar sig halvt till döds för att kunna betala hantverkare som renoverar drömhuset därhemma är ingen uppdiktad bild.

Min bild är att de allra flesta tillhör kategorin som drar på sig ett par arbetsbyxor allra senast på lördag förmiddag och sedan är klädd i dessa fram till söndag kväll.

Det är upp till var och en och att många utför underverk med sina hem finns det ingen tvekan om. Frågan är bara hur långt det är värt mödan? 

Själv tröttnade jag som allra senast våren 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om renovera, martin timell, ekonomi, samhälle, familj, Intressant.se