Ersättningsnivåer styr individens motivation och drivkraft

Debatten om olika ersättningsnivåer i våra olika bidragssystem är en av valets största skiljelinjer mellan regeringsalternativen. I alla fall är det så saken framställs.

Det svåra är att definiera var en nivå ska ligga för att det ska vara rimligt ur alla olika aspekter och inte minst för den enskilda människan som är i behov av ersättningen. Ännu svårare blir det när tiden går och ingen lösning finns i sikte.

I grunden tror jag att alla är överens om att systemen måste motivera både samhället och den enskilda människan att finna en så bra lösning som möjligt.

Motiverade människor klarar många gånger mer än vad man någonsin kan ana på samma vis som omotiverade människor mycket lätt kan falla in i ett passivt beteende som vare sig gagnar individen eller samhället.

En för låg ersättningsnivå riskerar att försätta personen som har behovet i ett läge som skjuter problemet vidare till kommunen och socialbidragssystemet. En för hög nivå riskerar att drabba försäkringssystemen med ett omotiverat högt uttag och människor som utnyttjar möjligheten på andras bekostnad. 

Ersättningsnivåer är en faktor som spelar en större roll för balansen i försäkringssystemen än vad många vill hålla med om. Att påstå att nivåerna på ersättningen i olika försäkringar inte är en faktor att räkna med är att blunda.

Att det är på det viset finns det många exempel på. Ett av dessa är hur sjuklönen såg ut på 1980-talet.

När jag började arbeta 1988 så fick man vid sjukdom ersättning från första sjukdagen. Ingen karensdag och en ersättning från Försäkringskassan på 90% av lönen. Bara det låter enormt generöst jämfört med hur det ser ut idag.

Till detta kom dessutom ytterligare 10% av lönen som arbetsgivaren bidrog med vilket alltså innebar att jag 1988 hade 100% av min lön från första sjukdagen. 

Motivet bakom det hela, och de 10% som kom till, var att arbetsgivaren skulle ta det fulla ansvaret för att rehabilitera sin personal. Problemet var bara att det blev fullkomligt omöjligt att hantera strödagar av sjukdom här och där. Dessutom var motivationen hos den anställde om man kände sig lite trött på morgonen inte speciellt stor – man fick ju full lön även om man var hemma.

Att jag inte bara hittar på att systemet utnyttjades av människor som stannade hemma från jobbet utan att egentligen vara sjuka finns också belägg för i hur sjuktalet i Sverige har sett ut historiskt. Inte någon gång sedan 1955 har sjuktalet i Sverige varit så högt som åren 1988-1990 när de generösaste reglerna någonsin fanns.

Givetvis finns det andra faktorer som också kan påverka sjuktalen, men peaken de här åren är entydig och utan egentlig koppling till en hög arbetslöshet eller annat. Istället var detta de sista åren innan den bistra krisen slog till i början av 90-talet.

Sedan dess har det i olika omgångar skruvats i sjukförsäkringssystemen vad gäller ersättningsnivåer och arbetsgivarens ansvar och sjuktalen är idag inte ens i närheten av de som fanns i slutet av 80-talet. 

Mitt exempel är kanske ett extremt exempel långt ifrån vad vi idag kan relatera till. Men för mig är det ett tydligt exempel på hur nivån på olika ersättningsnivåer påverkar den enskilda individens drivkraft och motivation.

Det här är dessutom det "lätta" exemplet hur det kan se ut för alla oss som har ett jobb.

Det tunga handlar om det som jag tog upp inledningsvis – vilka ersättningsnivåer och på vilket vis vi ska kunna hjälpa de värst utsatta människorna där det är mycket svårare att använda motivation och drivkraft hos den enskilda människan.

Där finns en hel del ytterligare att göra för att se till att regler är otvetydiga, att människor inte hamnar i kläm i onödan och att de inte behandlas kallsinnigt av en paragraf-ryttare till handläggare på Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen.

Ambitionen måste under alla omständigheter vara att motivera varje människa att ta de individuella steg som är möjliga mot en större aktivitet istället för passivitet.

Det är kanske där samhället har sitt största ansvar för att i sin tur kunna motivera systemens utformning. Ett ömsesidigt förtroende mellan individ och samhälle måste vara målet.

Är det rent av så att vi ska införa en andra karensdag för att slussa över pengar till de allra värst drabbade? Är det så en del av jobbskatteavdraget för oss med ett arbete ska användas? 

Jag vet inte. Men även på det här området, precis som i vad som ska ingå i den allmänna vården för alla, behöver vi inom ramen för de resurser som där finns fundera över hur det ska se ut.

Läs även andra bloggares åsikter om drivkraft, ersättningsnivå, motivation, politik, samhälle, sjukförsäkring, val2010, alliansen, de rödgröna, Intressant.se