Den sverigedemokratiska folkhemsidyllen

Jag såg som hastigast Jimmie Åkesson på Rapport igår där han bl a pratade om den granskning partiet ska göra för att konstatera hur överrepresenterade invandrare är i våldtäktsstatistiken. För det var inte om de var det utan att de är det.

Niklas Dougherty, alias Blogge, skriver idag ett briljant inlägg där sverigedemokraternas illusionen av det svenska folkhemmet och hur allt som skett sedan den gamla goda tiden har blivit sämre på grund av invandringen i Sverige.

Vi vet om att det är så här resonemanget ser ut. Niklas förklarar sammanhangen och utgångspunkten för hur vi måste ta vårt eget personliga ansvar istället för att förvänta oss att någon ska ta hand om problemen åt en:

De problem vi kan se är verkliga, men de beror inte på invandringen.
Om något är det betydligt mer invandring Sverige behöver, för att
befolka och utveckla de norra delarna av vårt synnerligen glesbefolkade
land.

Problemet är till yttermera visso det stela välfärdssamhälle med höga
skatter, sinnessjuk bostadspolitik och rigid arbetsmarknadslagstiftning
som omhuldas av inte bara socialdemokrater och numera även moderater,
utan även av sverigenazisterna. Det är därför ”Jonny” och en halv miljon
andra inte får jobb, för att den politiska samhällsmodell som byggdes
upp av socialdemokraterna inte längre har giltighet när industrialismen
övergår i en annan samhällstyp.

Tanken att staten ska ”ta hand om” någon är befängd och härrör från
socialdemokraternas guldera. Våra volvofabriker är numera i kinesers
ägo, och det kommer inte att stanna där. Vi måste ta hand om oss själva,
var och en, genom flit och bildning, genom egna idéer, genom egna
offer. Och staten måste låta oss göra det genom att låta oss själva
förvalta vårt pund i långt mycket större utsträckning.

Sverigedemokraternas politik är inte en lösning på något och kommer
inte att leda Sverige framåt, utan bakåt. Det är inte kollektivism vi
behöver – det har vi haft nog av i tusen år nu – utan mer frihet, mer
individualism och mer pluralism. Det är de fria, pluralistiska och öppna
ekonomierna som är mest effektiva och därmed bäst ägnade att skapa
jobbtillfällen och därmed verklig trygghet för både ”Jonny” och alla
andra.

Att tro på individens frihet och egen kraft är något som hos
somliga tycks uppfattas som att man inte bryr sig om människor som har
det svårt och inte har den kraft och de förutsättningar som, under en
kortare eller längre period i livet, krävs för att klara sig utan stöd.

För
mig finns det inte någon motsättning mellan att hylla individens
möjligheter att i största mån få styra sitt eget liv, och ta de beslut
som är viktiga, och att samtidigt ha en solidarisk inställning till
människor som är i behov av hjälp på ena eller andra sättet.

Det
är snarare så att den starka individen i samhället har allt att vinna på
att även den som, tillfälligt eller under längre period, är svag får
det kollektiva stödet från samhället för att skapa kraften och
förutsättningen att återigen klara sin egen vardag på ett stabilt och
bra sätt. Men målsättningen, från samhället och inte minst från individen själv, måste hela tiden vara att minimera den tid som behövs av stöd.

Den traditionella välfärden så som vi har känt till den är inte
längre möjlig. Detta ska dock inte innebära att vi ska överge målet om
att arbeta för att utsatta i samhället får det stöd och den hjälp som
ett civiliserat samhälle enligt mig måste erbjuda.

En del av detta är det som jag har bloggat om tidigare, hur vi ska hantera den vård
som alla måste få samma möjlighet till oavsett ålder, kön och egna
ekonomiska muskler. För att skapa förutsättningar att verkligen ge detta
så måste vi istället börja se på vad det är som var och en får ta
ansvar för och bekosta ur egen ficka.

Bloggat: Zac, Prärietankar

Andra bloggar om: , , , , , , , Intressant.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *