Vänsterns oförmåga att se människan

Det är lätt att låta politisk inställning bli en orsak till att inte behandla en människa så som man egentligen innerst inne kanske vill. En politisk åsikt blir hela människan.

Elin Grelsson skriver en krönika i Fria Tidningar idag som hon också publicerar på sin blogg. Det är en berättelse om henne och kompisen Sara och hur Elins eget politiska engagemang gjorde att hon behandlade Sara på ett vis som inte rimmar med det som vänstern egentligen borde stå för.

Hon talar klarspråk och beskriver hur detta är en del av vänsterrörelsens sätt att vara:

Vänsterrörelsen slår ur en underdogposition. Men alltför ofta misstas
den ideologiska kampen för rättvisa och jämlikhet med att fiendeutmåla
andra. De ideologiska motsättningarna blir en personlig motsättning och
plötsligt är det omöjligt att se bortom klass och makt för att finna
individen bakom. Det är ett pinsamt sätt att bygga en politik. En sak
vore om det rörde sig om en liten klick, men våldsromantiken och
fiendeutpekandet är så utbrett inom vänstern att det knappast rör sig om
isolerade grupper. Snarare är det en mentalitet som har byggts upp
under lång tid och som sällan ifrågasätts.

Det är en insikt som borde väcka eftertanke hos fler än Elin Grelsson.

Andra bloggar om: vänsterrörelsen, politik, samhälle