Ren bloggning – en varudeklaration som inte är glasklar

Det har hänt något som skulle kunna vara en brytpunkt i det svenska bloggandet. I alla fall inom politikens område.

Startskottet verkar ha varit Thomas Hartmans debattartikel i Aftonbladet och hans uppföljande blogginlägg.

Efter det har politiska bloggare ifrån olika håll gått ut och på olika sätt protesterat emot det fokus som finns och börjat deklarera sina egna bloggar utifrån ett nytt, eller i alla fall tydligare, perspektiv där man tar avstånd ifrån en orättfärdig personfixering baserad på mer eller mindre stora försök till drev ifrån traditionell media.

Jag läser Peter Anderssons varudeklaration under parollen REN BLOGGNING:

  1. Tillsammans med andra bloggare reagera när medier gör personliga
    förhållanden hos poliska förträdare till huvudsak.
  2. Avstå från blogginlägg / tweets på Twitter, Facebook-inlägg som
    positivt lyfter upp den typen av nyheter
  3. Inte själv skriva inlägg i dessa medier utifrån negativa, personliga
    perspektiv av politiska motståndare 
  4. I mina inlägg tänka till "en gång till" och pröva innehållet mot dessa
    "etiska principer". 
  5. Där jag kan bidra i debatten om relationen mellan politik och
    medier, inklusive de sociala medierna.

Den första punkten är ganska självklar. Det svåra där är nog att reagera över sådant som skrivs om politiska motståndare. Att försvara sina egna är enklare. Jag reagerade själv, precis som många andra från skilda håll, över Aftonbladet taffliga rapportering om Sven-Otto Littorin. Låt detta vara ett gott exempel över vad som inte ska accepteras.

De följande fyra punkterna är egentligen också ganska självklara, men samtidigt så är det en balansgång mellan vad som i vissa avseenden är ett personligt perspektiv och vad som faktiskt har med den praktiska politiken att göra.

Jag vet att jag själv både har tassat på och gått över gränsen för vad som egentligen borde ha skrivits på den här bloggen. Jag anser att jag har blivit bättre på att se helheten och undvika det som inte har med saken att göra, men det är inte så glasklart som det kan tyckas i en deklaration.

Ett drev mot en politiker kan vara befogat och att dras med i ett sådant och skriva sina egna åsikter utan att blanda in oväsentligheter är inget fel. Drevet som höll på att driva iväg Wanja Lundby-Wedin från posten som LO-ordförande var ett befogat drev som jag i stora drag anser höll sig inom gränserna.

Drevet mot Anna Sjödin, som Thomas Hartman baserar sin debatt-artikel på, är ett exempel som i många fall, säkert även här, gick långt över gränsen till vad som hade med sakfrågan att göra. Det fanns mycket att ifrågasätta i vad som skedde, men det gjordes inte på ett bra sätt. 

Jag tror att det är bra att stanna upp och fundera över vad det är man skriver på sin blogg och hur det i praktiken, tillsammans med andra, när det inte håller sig till sak utan övergår i alltför hög grad till person på ett orättvist sätt påverkar en person för lång tid. Ingen av oss själva skulle givetvis vilja utsättas för detta.

Jag tror samtidigt att det gäller att vara på tårna och klart och tydligt tala om för sina bloggande kollegor som vill stå för ren bloggning när de går över gränsen. Tillsammans gäller det sedan att kraftfullt angripa både gammelmedia och bloggare som blint går på person istället för sak. Det blir inte enkelt, men det kan gå.

Det svåra ligger i att fortfarande ha full rätt att kritisera allt som har med personen att göra i sin roll som politiker, eller vad det nu kan vara, utan att slinka in på det som inte är relevant. Den gränsen är inte så glasklart som man kan tro.

Det får inte bli en kamp som går ut på att avpersonifiera debatten och bara prata om moderaterna istället för Fredrik, socialdemokraterna istället för Mona eller miljöpartiet istället för Maria när det de facto är högst avgörande hur respektive person bidrar till hur deras partier faktiskt lyckas.

Jag ska göra vad jag kan för att kunna leva upp till intentionerna i det Peter Andersson och andra nu ställer sig bakom.

Eftersom jag bloggar om annat än bara politik så gäller det givetvis även allt annat jag skriver om. Där finns ett färskt exempel där jag fått kritik i kommentarerna för att jag är fel ute, men där jag med bestämdhet hävdar att jag är på rätt spår. Det handlar om min kritik emot hyllningarna av Tiger Woods vid hans återkomst till golfbanan efter all turbulens.

Det Tiger Woods har ägnat sig åt är å ena sidan högst privat, när han har varit otrogen mot sin fru, men eftersom han själv har fört fram en så hög moral och hyllat vikten av familjen och sammanhållningen i denna så är hans otrohet inte skild ifrån hans karriär som världens bäste golfspelare.

Hade han varit otrogen med en kvinna som han nyligen träffat och blivit kär i, eller varit känd som en kvinnokarl av mått och inte spridit ett budskap om
något annat, så hade det varit en annan sak. Nu har han ägnat sig åt att, tvärtemot sin egen offentliga bild, systematiskt varit otrogen med kvinna efter kvinna.

Om kristdemokraternas Göran Hägglund teoretiskt sett skulle ha gjort exakt samma sak som Tiger Woods, inte varit otrogen med en kvinna tillfälligtvis utan varit notoriskt otrogen med kvinna efter kvinna, så är detta något som varken jag eller någon annan med sans och vett kan bortse ifrån när vi följer vad som kommer fram.

Sannolikt är det en fullkomligt otrolig teoretisk story om Göran Hägglund, men om den uppstår så ingår den inte i frågan om ren bloggning. Då är det i allra högsta grad sakförhållanden som påverkar förtroendet för honom i rollen som partiledare för kristdemokraterna. 

Men nu pratar vi extremt teoretiska exempel och i normalfallet bör det inte vara sådär enormt svårt att särskilja vad som tillhör det offentliga och det privata i bedömningen av våra politiker och andra offentliga personer.

Andra bloggar om , , , , , , ,
Intressant.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *