Är personlig integritet viktigare än ett människoliv?

David Birgersson är efter en fest i Varberg spårlöst borta sedan natten till den 6 februari.

Hans mobiltelefon som var avstängd har på teknisk väg kunnat aktiveras och lokaliseras ute vid Getterön utanför Varberg.

Att man har lokaliserat hans telefon på detta vis anser piratpartiets partiledare Rick Falkvinge vara principiellt fel. Han gör detta konstaterande i ett långt blogginlägg och han möter mycket starka invändningar, även från piratpartister, i kommentarerna till sin text.

Man kan har sina principer, och det vet vi att Rick Falkvinge har i massor när det gäller den personliga integriteten. Jag kan hålla med om väldigt många av de principer som han står för, men ibland kan inte principen gå före det sunda förnuftet när det handlar om att en 18-årig kille faktiskt är spårlöst borta och där det inte finns något skäl att tro att det handlar om ett frivilligt försvinnande.

Man försvinner inte ut i kortbyxor mitt i natten den kallaste vintern vi har skådat i Sverige på 25 år.

I en kommentar försöker Falkvinge provocera:

Ni som tycker att det är ok att använda sådant här för att anhöriga
ska kunna hitta försvunna personer:

Byt ut “18-årig kille som försvann efter fest” mot “19-åriga Fadime
från Syrien, som saknas av sin familj inför det planerade bröllopet”.

(Ja, något stereotypt och spelande på fördomar, men det illustrerar
väldigt tydligt varför det måste vara individen som bestämmer.)

Man kan göra just den typ av stereotypa jämförelser, spelandes på fördomar, som han gör.

Men det är inget svar på den aktuella frågan om en försvunnen 18-åring i Varberg, som av anhöriga har anmälts försvunnen sedan drygt 4 dygn tillbaka, och jag skulle vilja påstå att även en försvunnen 19-årig syriansk kvinna ska försöka att hittas med samma metod om omständigheterna varit samma som i det aktuella fallet i Varberg. Det är en tafflig jämförelse.

Man kan tycka att grundfrågan om att man inte ska kunna bli spårad hur som helst är helt rätt ur rent ideologiska aspekter, och passar perfekt in i Falkvinges syn på samhället. Men det här handlar inte om att man eftersökt en mobil efter vem fan som helst.

Bortom rimligt tvivel handlar det om ett försvinnande som inte är normalt och frivilligt och i alla fall jag vill att samhället ska göra allt i sin makt för att finna svaret på. Om det innebär att en mobiltelefon i det läget pejlas fram för att komma lite närmare en lösning på gåtan så är det i alla fall i min värld helt och fullt acceptabelt.

Falkvinge försöker, sannolikt efter att ha märkt att hans argumentation inte alls går hem, att i en uppdatering förtydliga vad han menar:

Jag märker att många fokuserar på konsekvensetik
här: “om det hjälpte, så ska det vara tillåtet”. Det missar mina poänger
helt och hållet, så jag prövar att formulera om mina två poänger lika
konkret som Steelneck gjorde i kommentarerna:

1. Det går att mobilpositionera en avstängd telefon.

2. Vi har inte informerats om det.

Det är det här jag har problem med. Inte att polisen söker efter
försvunna människor.

Efter att ha lagt så många tecken på att förklara, något som i uppdateringen tycks så enkelt för Falkvinge, borde kanske ha kunnat formuleras på ett betydligt bättre sätt från början.

Eller kanske borde han faktiskt ha inväntat lite mer fakta kring ett försvinnande i Varberg där anhöriga, polis och hundratals varbergsbor söker efter honom, innan principerna tog överhanden i ett resonemang om en människas liv.

Tekniken finns där, och den kan missbrukas på en rad olika sätt, både av myndigheter och av privatpersoner, men låt inte detta få avgöra om den ska kunna användas i ett sammanhang där den bokstavligen skulle kunna vara skillnaden mellan liv och död.

Andra bloggar om , , , , Intressant.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *