Anna Haag tog en medalj som aldrig varit möjlig 2002

Det finns misstankar om dopade idrottare även i de här olympiska spelen. Konstigt vore det väl annars.

Men nånstans tycker jag mig se en annan, mer rimlig, nivå i många av de sporter där vi tidigare har kunnat se fullkomligt obegripliga prestationer ske.

Längdåkning är en sådan gren och här är det markant vilken skillnad det ändå är jämfört med ett antal år tillbaka. Jag tror exempelvis inte att Charlotte Kalla hade tagit sitt guld eller att Anna Haag hade lyckats spurta sig till ett silver igår om årets OS hade gått av stapeln för 4-8 år sedan. Jag tror att det handlar om minst fem placeringar sämre resultat än vad som nu varit fallet.

Det är glädjande om det är så som jag tror, samtidigt som det måste vara enormt irriterande för alla som under en lång rad av år har försökt sig på att vara som bäst när det gäller. De har lyckats med detta men ändå bara fått se sig fullkomligt pulvriserade av åkare som med allra största säkerhet inte varit rena.

Det yttersta svenska exemplet på detta är givetvis Per Elofsson som bokstavligen knockades sönder och samman i ett enskilt lopp vid OS i Salt Lake City 2002. Johan Mühlegg åkte sedan dit, men för Per Elofsson var det början till slutet på en betydligt mer lyckad karriär än vad han fick möjligheten till.

Det innebär inte att dopingen inte längre är ett problem, men vi ser inte de tydliga skillnaderna idag som vi gjorde under en lång tid tidigare.

Andra bloggar om: ,

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *