Språket är ett skarpladdat vapen
Det elementära att lära sig i det svenska språket är att kunna uttala orden, veta hur de stavas och när de ska användas. Men för att kunna läsa vad som skrivs och inte bli fullkomligt tokig så gäller det också att ge blanka fan i alla särskrivningar.
Jag vet inte när detta språkliga problem började accelerera men jag upplever det som ett mycket större problem idag än för 20 år sedan. Jag ser det som något som sänker trovärdigheten i det som skrivs. Vet man inte hur ett ord ska skrivas, att det ska skrivas så som man säger det, så faller det ganska platt. Fokus hamnar på särskrivningarna istället för på innehållet. Så är det i alla fall för mig.
Jag tror inte heller att alla riktigt förstår hur problematiskt det kan vara med dessa särskrivningar. Här ett exempel som visar hur galet det kan bli:
- brunhårig sjuksköterska tvättar barnunderkläder
- brun hårig sjuk sköterska tvättar barn under kläder
Det första exemplet säger att det är en sjuksköterska som har brunt hår och tvättar barnunderkläder. Fullt rimligt och inget konstigt alls.
Det andra exemplet påstår istället att det är en sköterska som
är sjuk, brun, hårig och tvättar barn som befinner sig under kläder. Viss skillnad och sannolikheten att det är detta skribenten vill förmedla är mer eller mindre lika med noll.
Det är många i vårt land som förväntar sig att invandrare som kommer hit ska klara av det svenska språket men hur i hela världen ska vi kunna förvänta oss detta när det finns så många svenskar som inte klarar av att skriva sitt eget språk korrekt?
En annan aktuell språklig fråga är den om smileys i olika sammanhang. Jag postade igår ett inlägg där jag gav uttryck för några av mina tankar kring detta. Smileys kan vara ett bekymmer men det behöver inte på något vis vara en begränsning utan snarare något som hjälper till att lyfta fram ett budskap som författas i kortare form i chattar, på Facebook och i mikrobloggar.
Däremot har jag mycket svårt för smileys när det handlar om längre texter i bloggar där man rimligtvis borde kunna framföra sitt budskap så tydligt att det inte krävs några smileys för att lyfta budskapet. Personligen använder jag aldrig smileys just i blogginlägg utan låter det vara något som fyller sin funktion, för min del, i sms, i chattar och på Facebook eller Twitter.
Smileys fyller, precis som jag skrev igår, en funktion på internet men det gäller självfallet att använda även dessa med förnuft.
Vårt språk i tal och skrift är inte bara ett sätt att kommunicera. Det
är ett mer eller mindre skarpladdat vapen som rätt använt kan desarmera
någon annan och fel använt kan få samma person att totalt tappa fokus
och intresse. Språket är i allra högsta grad en viktig sak för oss alla
att kunna hantera samtidigt som det även gäller att har en mycket
större toleransnivå för andra länders språk när vi är ute och reser.
När jag har varit utomlands har jag många gånger tänkt på hur vi svenska förväntar oss att kunna ta del av information i olika sammanhang på engelska istället för på det inhemska språket som vi inte förstår. Det fungerar oftast väldigt bra.
Samtidigt har jag tänkt på hur extremt dåliga vi är i vårt land på att skylta och informera på något annat språk än just svenska. Tänk på det nästa gång du är ute på offentliga platser, butiker och restauranger.
För att runda av det hela med något som är mycket värre än texter övergödda med smileys så är det alla som inte ens använder dessa utan istället skriver "Hahahahaha" eller lägger in sjutusen utropstecken, kanske även blandat med några frågetecken, efter det som har skrivits. Det känns inte heller seriöst och kan mycket lätt förta innehållets riktiga värde.
Andra bloggar om: språk, språkvård, särskrivningar, svenska, skriftspråk, talspråk, samhälle, smileys, internet