Blodsockernivå vid fotknölarna
Att kalla den för mardrömstimmen vet jag inte om jag vill göra. Det som däremot är en kamp just nu är att få 3,5-åringen att äta det man lagat. Det är inte så att det lagas mat som hon inte gillar. Tvärtom har hon varit med och godkänt dagens rätt en halvtimme innan den står på bordet, men det hjälper föga när trotsen sätter in.
Den här veckan har jag i tur och ordning, med hennes godkännande, lagat och serverat följande:
Tisdag: Pannkakor
Onsdag: Spagetti och fiskpinnar
Torsdag: Spagetti och köttfärssås
Varje dag har hon entusiastiskt sagt till mig att jag ska laga maten och ropa på henne när den är färdig. Hon har påmint mig några gånger under tiden att jag inte ska glömma att tala om för henne när den är färdig och när jag så slutligen är färdig och ropar på henne har någonting hänt.
Men pappa, jag är inte hungrig. Jag tycker inte om spagetti och köttfärssås. Jag vill ha youghurt istället!
Detta meddelat skrikandes från andra våningen och med tårarna, efter en stund, rinnande längs kinderna.
Har man då själv inte hunnit få upp det där blodsockret så är det banne mig inte helt enkelt att hantera det konstruktivt samtidigt som dessutom en 1-åring ska ha sin mat. pancakes
Relaterat i media:
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, familj, barn, föräldrar, dagis, mat, matvanor, trotsålder, Intressant.se