Bedårande barn som blev knarkande föredettingar

Början av 80-talet var en brytpunkt som inte bara var ett skifte mellan två decennier utan även ett skifte från ett 70-tal där det var fult med kommersiell musik till en total dominans av denna.

I Sverige var Abba och flera andra artister inte fina nog för den patetiska proggrörelsen.

I denna tid stod ett slag mellan två nya unga svenska band. Ett bonnaband från Halmstadstrakten och ett coolt band från Stockholmstrakten. Det var Gyllene Tider eller Noice i en kamp som just då var stenhård men som på lång sikt i de flesta bemärkelser har vunnits av Gyllene Tider och Per Gessles nitiska kontrollbehov och totala brist på större improvisation.

Men då var det en kamp och jag var ett solklart Gyllene-fans.

Noice framgångar var koncentrerade till en mycket kort period i början av 80-talet och sedan gick det bokstavligt helt åt helvete för två av bandets förgrundsgestalter Freddie Hansson och Hasse Carlsson.

Om detta band har jag nu läst David Bogerius bok Bedårande barn av sin tid.

Det är en skildring som väcker många minnen från den tiden till liv och det är märkvärdigt hur blåögda många vuxna människor i Noice närhet var när ett gäng killar på mellan 15 och 18 år skickades ut på turnéer runt om i landet. Hasse Carlsson var inte ens fyllda 15 år när det första albumet gavs ut.

Visst fanns det oroliga föräldrar som undrade hur lämpligt det var att så unga killar åkte runt med äldre roddare och levde turnéliv med allt vad det innebär.

Att det var Freddie Hansson som var en styrande faktor i bandet råder ingen tveka, men bandets snabba sorti från rampljuset hade minst lika mycket med Hasse Carlsson avhopp som sångare för bandet att göra.

Det som sedan sker är en vandring in i dimmor av kokain, heroin och andra droger som successivt bryter ner både Hasse och Freddie fram till början av 2000-talet när de båda dör med 8 månaders mellanrum 2001 och 2002.

Boken innehåller även i övrigt många intressanta berättelser från personer omkring killarna. Ola Håkanssons centrala roll i bandets framgångar, Hasses bror Roland, filmaren Staffan Hildebrand, Niclas Wahlgren och Jonas Hallberg.

Totalt sett är det ett tidsdokument och en berättelse om vad som kan ske när unga människor med vilda drömmar och stort intellekt lite för tidigt får för stort svängrum i livet.

När jag nu, efter att ha läst boken, lyssnar igenom deras tre första album så är det ändå förbluffande hur pass många bra låtar det finns där och att bandet ändå är så bortglömda bland den stora allmänheten som jag uppfattar att de är.

Noice förtjänar att upptäckas och jag föreslår att ni börjar med att läsa boken Bedårande barn av sin tid.

Andra bloggar om: , ,

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *