Sossarna behöver en Maud

Ikväll är det dags för en vårdebatt mellan statsministern och Mona Sahlin hos KGB och jag har funderat lite mer över den situation som Mona Sahlin och socialdemokraterna har hamnat, eller rättare sagt försatt sig i. Efter stark kritik emot regeringen, som opinionsmässigt gav resultat, så vände vinden i början av hösten och Mona Sahlins glansdagar förbyttes, återigen, till ifrågasättanden av henne som person.

Att köra full fart framåt och förnya partiets politik samtidigt som hon ska ha hela partiet och ett par tilltänkta regeringspartners nöjda låter som en omöjlighet och visar sig direkt innebära kritik när problemen tornar upp sig. Att inte ha hela partiets stöd kan man självfallet inte förvänta sig, men att i alla fall ha tillräckligt starkt stöd hos den starka delen av partiet måste anses vara en nödvändighet.

Mona har helt klart historien och en mycket stark företrädare emot sig så fort det börja blåsa snålt. Säga vad man vill om Göran Persson, men det var ingen som kritiserade honom på det vis som nu har skett med Mona. Men någonstans går det inte bara att skylla på det heller.

Jag tror inte att hon är tillräckligt stark och har inte tillräckligt stöd för att någonsin kunna hantera helheten. Om hon inte kan hålla ihop sitt eget parti utan att ständigt bli ifrågasatt, hur i hela världen ska hon då dessutom kunna hantera miljöpartiet och vänsterpartiet?

Jag har kommit fram till att Maud Olofssons sätt att klart och tydligt se både partimedlemmar och svenska folket rakt in i ögonen när hon förmedlar både trevliga och mindre trevliga budskap är, utan jämförelser i övrigt, på det vis som Mona Sahlin skulle behöva göra.

Ska man utmana sitt partis historiska inställning i en rad olika sakfrågor så går det inte att bara tro att man har stöd för sitt budskap. Det gäller att med säkerhet veta hur landet ligger oavsett om det handlar om ett historiskt samarbete med ett annat parti eller att bryta upp sitt eget partis syn på energipolitiken efter nästan 35 år.

I det avseendet har vi sett två fundamentalt skilda sätt att agera och hantera två historiska skiljevägar det senaste halvåret.

Jag tror att kvällens debatt är mycket viktig för Mona Sahlins möjligheter att vända vinden.

Givetvis även för Fredrik Reinfeldt, men för Mona gäller det att ta tillbaka initiativet utan att framstå som om hon bara fortsätter att gnälla på en statsminister och partiledare för ett parti som har historiskt höga opinionssiffror och en regering som har kvitterat matchen mellan blocken 18 månader för valet i september 2010.

Uppdatering:

Dick Erixon noterar vad Per Gudmundson skriver i Svd om Maud Olofssons starka ledarskap.