Hur länge ska ett dopingtest sparas?

OS-guldmedaljören på 1 500 meter Rashid Ramzi har avslöjats som dopad i samband med loppet i Beijing för 8 månader sedan.

Att det sker nu och inte för åtta månader sedan när tävlingen genomfördes beror på mer sofistikerade testmetoder som nu avslöjar det som då inte gick att göra.

Jag är fullkomligt med på att en dopad idrottsman ska straffas, om inte på livstid, så i alla fall så hårt att en comeback på tävlingsbanorna omöjliggörs. Frågan är bara hur länge det ska vara rätt att spara ett dopingtest och plocka fram det för nya bedömningar när analysmetoderna har förfinats?

Någonstans anser jag att gränsen måste dras. Jag vet inte hur länge dopingtester från tävlingar runt om i världen sparas idag, men tänkt tanken att de tester som genomfördes vid OS för 21 år sedan i Seoul återigen kunde plockas fram för nya bedömningar.

Den gången var det på något vis så att allmänhetens oskuld i dopingdebatten togs när Ben Johnson åkte dit och fick löpa gatlopp. Han ensam fick bära dopingoket i det OS som sannolikt är ett av de mer dopingstinna vi har sett. I de sprinttävlingar som genomfördes på herrsidan på 100, 200 och 400 m har 5 av 9 medaljörer vid senare tillfällen antingen åkt fast för doping eller erkänt att man har tagit otillåtna preparat.

Med dagens metoder hade sannolikt fler än fem åkt dit för doping direkt.

Den relevanta frågan som måste ställas är hur lång preskriptionstiden för dopingbrott ska vara. Åtta månader är klart inom ramen. Men ska den vara 3, 5 eller 10 år?

Personligen tror jag att tidsramen måste vägas mellan en idrottskarriärs livslängd och hur lång tid i efterhand man ska kunna förändra en olympisk prispall.

Andra bloggar om Rashid Ramzi, Ben Johnson, Beijing, Olympic Games, doping, preskriptionstid, sport,
Intressant.se