Salt i såren på Charlotte Kalla och hennes fans

Om det var på grund av begynnande sjukdom eller vad det nu än var så kan man, utan någon orsak i den vägen, inte säga annat än att Charlotte Kallas lopp i lördags på 3-milen var något annat än ett stort fett fiasko.

Hon gjorde ett kanonlopp i stafetten i torsdags. I övrigt är VM ett fiasko för den tjej som av stora delar av den idrottskunniga svenska allmänheten redan för ett drygt år sedan resolut utsågs till världens bästa skidåkerska. Och visst, hon har gjort ett antal fantastiska lopp, så även i inledningen av den här säsongen. Men när det verkligen gäller så har hon vägt relativt lätt. Antingen beroende på att hon helt enkelt inte varit tillräckligt bra eller för att hon har gjort som regel att låta sina tävlingar innehålla minst ett fall per lopp.

Bara det avslutade världsmästerskapet har innehållit, vad jag vet, fyra fall i två olika tävlingar. I sprinten sabbade det chanserna till en final och i 3-milen hjälpte det bara till att göra den tävlingen ännu värre. Det säger sig själv att det inte fungerar att ge sina konkurrenter sådana fördelar i vartannat lopp.

Till detta kommer kommer den press som hon själv sannolikt sätter på sig själv och, inte minst, de orimliga krav som många i allmänheten förväntar sig att hon ska uppfylla. Även jag har hyllat henne, men jag har gjort det med ett visst mått av perspektiv över att det är skillnad mellan Tour de Ski i januari 2008, säsongspremiär i november samma år och ett världsmästerskap i februari 2009.

Om ett knappt år är det OS i Vancouver. Charlotte Kalla kan då, om hon får alla bitar på plats, vara redo att visa upp mer än vad hon nu lyckades göra. Men det vi i alla borde ha lärt oss är att vardagen i världscupen är en enorm skillnad mot de fina tillfällena vartannat år när det är VM eller OS.

Det gäller inte bara i fallet Kalla utan i den övervägande delen av alla klara medaljchanser som vi kommer att gemensamt haussa upp inför OS i Vancouver.