Den tunna linjen mellan lindring och dråp

Ett offentliggörande av obduktionsprotokollet för den avlidna flickan på Astrid Lindgrens barnsjukhus visar att hon fått en dödlig dos tiopental i kombination med morfin. Så ser den strikt medicinska bedömningen ut.

Det skulle kunna ändra min uppfattning i frågan om den kvinnlig läkarens skuld. Men jag ser ingen anledning till varför det medvetet skulle ha skett en behandling med mål att inte enbart lindra flickans lidande utan istället ta hennes liv i förtid.

Åklagaren konstaterar också att flickan var i mycket dåligt tillstånd och troligen hade avlidit inom en
kortare tidsrymd utan överdoseringen, men att alltså den direkta
dödsorsaken var den höga läkemedelsdoserna.

De flesta av oss kan säkerligen vara överens om att en läkare inte är den som ska avgöra när en människa ska dö. Jag är extremt säker på att så inte heller har varit fallet i det nu aktuella målet.

Det grundläggande i min tro att så är fallet finns i det konstaterande som åklagaren själv gör när hon säger att flickan troligen hade avlidit inom en kortare tidsrymd. Om det hade funnits ett uttalat mål från en eller flera av de inblandade att avsluta flickans liv med en dödlig dos så fanns det ingen anledning att låta det ta tid och inte ske förrän flickan teoretiskt sett hade kunnat avlida på egen hand så som enligt mig var tanken. Då hade den dosen kunnat delas ut i ett betydligt tidigare skede.

Jag är alldeles övertygad om att alla berörda parter också vet om att det sker en obduktion i fall av det här slaget. Varför då medvetet utdela en dödlig dos som garanterat blir ifrågasatt vid obduktionen så som nu har skett?

Jag kan köpa att det skulle kunna vara ett misstag, men inte nödvändigtvis, något som i så fall ska utredas och leda till omformade rutiner. Men därifrån till att döma någon för dråp är en lång, lång väg. Skillnaden mellan lindring och dråp är dock i åklagarens värld en tunn, tunn linje.