Att stå på pallen nu är ointressant

Världsmästerskapen i alpint och längdskidor är avklarade för en eller flera veckor sedan.

De svenska framgångarna var ganska begränsade i de alpina mästerskapet och något bättre i längdmomentet, men en rad svenska medaljhopp misslyckades med sina föresatser och andras förhoppningar. Goda resultat i början av säsongen innebar stora förhoppningar, men andra nationers åkare hade disponerat sin säsong och lyckats toppa formen betydligt bättre än många svenskar. Inget ovanligt, men likväl kalla fakta.

Lika intressant som vad som skedde före och under de olika mästerskapen är att se vad som händer direkt efter mästerskapet. Då kommer det pallplatser i världscuptävlingarna.

Charlotte Kalla blir tvåa i Lahtis på 10 km och det sägs då att hon fått revansch för misslyckandet i VM. Det är ingen revansch att bli tvåa i en världscuptävling i relation till ett misslyckande i årets viktigaste tävlingsvecka. Det är positivt, men ingen revansch av den enkla anledningen att de flesta av alla framgångsrika åkare i VM, utom polskan Kowalczyk vad det verkar, nu helt naturligt har taggat ner både fysiskt och mentalt.

Revansch för VM-misslyckandet kan Charlotte Kalla få först om ett knappt år i OS.

Mer glädjande är det att Frida Hansdotter igår lyckades ta sin första pallplats i slalom. Det är ingen revansch. Det är ett steg i rätt riktning för att skapa sig erfarenhet och självförtroende inför nästa säsong och OS i Vancouver. Hon hade inget misslyckande att ta hand om efter VM, så som Anja Pärson hade men inte har lyckats vara i närheten av att reparera på minsta vis.

Så alla feta rubriker om framgångar nu innebär inte att det är feta framgångar. Feta framgångar hade det varit om pallplatserna kommit i VM.