Siewert Öholms kloka tankar om Knutby och Åsa Waldau
På Världen idag bloggar Siwert Öholm
om Knutby och den pjäs om händelserna som har haft premiär i Uppsala.
Jag har av förklarliga skäl inte sett pjäsen, men fäster mig ändå vid
många ovanligt kloka ord från Öholm.
Han belyser problemet med
att många frikyrkor fick dras med i diskussionen om Knutby och att
detta har inneburit att många fått ställa sig i en skamvrå utan att ha
något med just Knutby att göra. Jag tror nu inte att detta är något
unikt för just frikyrkor och kopplingen till Knutby. Det sker
generaliseringar av det slaget på många olika områden.
Öholm fortsätter sedan att recensera själva pjäsen:
>>Pjäsen tar sitt ansvar mot de kvarvarande, men avslöjar vilka
mekanismer som ledde till morden. Man avslöjar den draksådd som pastorerna,
främst Helge Fossmo (Emil Almén) ansvarade för. Men man visar också på att det
fanns invändningar inom gruppen.
Åsa Waldau (Lolo Elwin) får dessutom ge en replik i pjäsen
där hon sörjer sin syster och känner sig missförstådd av medierna. Samtidigt
blir det fullt klart att Åsa Waldau inte tagit sitt andliga ansvar. Medvetet
eller omedvetet?
Det räcker inte att skylla allt på Fossmo, när allt annat i
alla detaljer ändå skulle passera Waldau. Det gäller framför allt den totala hjärntvätt
som skymtar i predikningar (autentiska) och ledarskap från Waldaus sida. Nåden är inget Gud ger, utan något som endast
fås genom lydnad av pastor Waldau.
[…]
Om Åsa Waldau ville visa ansvar för det som under hennes
ledarskap utvecklades till en katastrof, skulle hon omedelbart upplösa
församlingen och avstå från vidare ambitioner att vara pastor.
Det vore att hjälpa alla inblandade till personlig och
andlig frihet. Åsa Waldau själv är intelligent och skicklig. Hon kan säkert
hitta andra verksamheter, där hon inte behöver riskera att ”inleda andra i
frestelse” eller förvrida omdömet på sina vänner med hot om Guds straff. Fossmo
lurade säkert Waldau. Men hon borde inte fortsätta som om inget hänt. Hon skulle kunna vinna både respekt och
värdighet om hon lämnade ”sin” församling och lät dem som vill ha en andlig
gemenskap i Knutby bilda nytt eller få stöd i andra kyrkor.<<
Om jag lämnar den
andliga biten därhän så är det, som sagt, ovanligt kloka ord från
Siewert Öholm. Även om Åsa Waldau inte har befunnits skyldig till något
av vårt rättssystem så har hon ett stort anvar och en stor skuld till
att så många människor har fått lida. Inte minst har hon en stor del i
att, under det här fem åren som gått sedan mordet, ha sett till att på
en rad sätt hålla strålkastarljuset över Knutby-församlingen tänd.
Det hon gör är inte något som sker, och har skett, av medmänsklighet. Det handlar om ren och skär egoism med en till synes .
Om detta skriver Siewrt Öholm mycket bra.
Relaterat i media:
